Den amerikanske skräckförfattaren HP Lovecraft inleder berättelsen ”The Call of Cthulhu” med följande mening:
”Jag tror att den största barmhärtighet som finns i världen är det mänskliga medvetandets oförmåga att korrelera hela dess innehåll.”
Penetrerande pentagram inristade i erigerade vapen som spetsar nakna, korsfästa, ibland gravida kvinnokroppar. Vanskapta bebisar med handgranater. Ormar som gnider sig mot döskallar och kramande tarmar i dödens kammare. Sådant pojksnuskigt trams som finns på affischer i ungdomens pojkrum.
Nyligen gick den makabre schweiziske konstnären, skulptören och scenografen HR Giger bort. Han gick uttryckligen bort, trillade i en trappa vid 74 års ålder. Han lyckades med det ouppnåeliga, som konstnärer drömmer om: att få genomslag för sitt måleri under sin livstid. Francisco de Goya ain’t got nothing on HR Giger.
Jag närmade mig Giger via Lovecrafts Cthulhu-mytologi och filmens värld, förmodligen som flertalet av hans fans. Cthulhu kan beskrivas som en symbol för den extrema skräcken. En utomjordisk organism som anlände till jorden för att besegra mänskligheten. Cthulhu finns alltid där och iakttar på flera medvetandeplan. Rattar spakarna i människans omedvetna.
Gigers så kallade biomekaniska konstverk inspirerade filmregissören Ridley Scotts Alien-filmer. Målningen ”Necronom IV” föreställer en varelse med en mänsklig torso och en grotesk fallisk skalle. Den visuella estetiken förändrade inte bara monstergenren med dess Oscar-vinnande specialeffekter. Giger gav det androgyna Alien-monstret biologisk trovärdighet. Alien blev mänsklig. Omöjlig att vara rädd för och att genusbestämma.
Huvudpersonen Ripley i Alien-filmerna var en sällan skådad karaktär i 1970-talets Hollywood. Med integritet och tekniskt snille bar hon Gigers monster vidare och förvandlades i symbios med det. Utöver androgynitet förlöstes teman om kvinnokamp såväl som moderskap. Ripley blev något annat än bara en fantasi. ”More than a woman”, som Aaliyah sjöng.
Giger hade humor. Han drev med oss och försökte skrämmas. Vilka är de som lurkar i mörkrets skuggsidor, under jorden? Föreställer det en så kallad freak, en främling med en kropp som inte passar in? Vad ska betraktaren göra av allt det skeva: dess befolkning, traditioner, sexualitet, läggningar etcetera. Om en stirrar för länge kommer freaksen, de extrema eller könlösa kropparna, att utöva någon sorts syndfull besvärjelse och straffa betraktaren?
Att enbart karaktärisera Gigers egenheter utifrån skaparen till Alien är som att försöka greppa Leonardo da Vincis konstnärskap genom Mona Lisa. Gigers komposition av de så kallat korsfästa kvinnokropparna påminner om da Vincis teckning ”Den vitruvianske mannen”, som föreställer en naken man i helbild. Manskroppens utsträckta armar och ben inkapslas av en cirkel och en kvadrat. Med da Vinci mötte konsten vetenskapen. Giger tänjde på skräckgenrens mission genom att förvandla fruktan, i mötet med det annorlunda, till något som kan beskrivas som en terapiform.
Likt Lovecraft fångade Giger den digra lockelsen i det lilla. I kontrasterna mellan ogripbara ting såsom mänsklighetens sökande efter sanning, och vad som händer med världen när den rämnar.
De underliggande spåren i Gigers verk leker med kön, kropp och sexualitet. Hans berättande trivialiseras till att väcka avsmak. Monstren och perversionerna gör att tittaren möter sin avsmak för ”de farliga”, samhällets olycksbarn. Tänk om de kommer att ta över världen, förstöra mänskligheten med sin skamlöshet. En förvandling som förgör för att frigöra. Bortom pojksnusket i Gigers skräckkabinett.
