Ger röst åt krigets barn

”Ett barns minne... I ett barns minne bevaras bara rädslan, eller det vackra.” Så säger Valja på sidan 249 i Svetlana Aleksijevitj bok ”De sista vittnena”. För den som har läst så långt ger citatet en djup relief åt den övriga texten. Valja var 10 år 1941, när Tyskland ockuperade Vitryssland. Hon såg bomberna falla över Minsk och på gatorna låg förkolnade lik. Vid ett tillfälle såg hon ett spädbarn suga på den döda moderns bröst.

Liksom alla Aleksijevitj böcker är De sista vittnena full av sådana detaljer som etsar sig fast i läsarens medvetande. Den här boken är dock det obehagligaste jag har läst av henne. Den är skriven i samband med ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, som skildrade kvinnliga soldater i Röda armén, men här riktas blicken mot barnen under kriget. Aleksijevitj har bett dem som var mellan ett och fjorton att minnas det med ”sina barnsliga ord och sina barnsliga känslor”. Resultatet är en närmast omänsklig bok – som samtidigt är oerhört vacker.