Hon har ett elegant, lite torrt och sakligt sätt att skriva fram i grunden ganska rysansvärda historier, skriver Nina Lekander om Karolina Ramqvists nya roman.
Recension
Den vita staden
Karolina Ramqvist
Norstedts
Tvärtemot vad man kunde tro finns det något befriande i Karolina Ramqvists skildringar av icke förebildliga yngre kvinnor. Kvinnor som inte nödvändigtvis dramatiskt självskadar sig genom att skära, svälta, drog- eller sexmissbruka och heller inte kommer från någon obildad, social misär – och ändå ger sig in i vad som utifrån ter sig som mindre vettiga, förminskande eller direkt farliga relationer med män.
Ännu mer befriande är Ramqvists brist på moralism, hennes eleganta, lite torra och sakliga sätt att skriva fram i grunden ganska rysansvärda historier.
Nu har hon återuppväckt gangsterbruden Karin från Flickvännen (2009), som i Den vita staden har fött ett barn och drabbats av besvärande barnbajs, bristningar och läckande lökar. Åter ensam i sin tjusiga villa – nu utmätningshotade och förfallande – medan John är ute på uppdrag, ser hon sig redan på första sidan i den spegel som ska förekomma nästan ett tiotal gånger till i den 177-sidiga romanen.
I slutet av boken speglar hon sig hemma hos någon annan, sedan i ett restaurangfönster och till sist tittar hon i bilens backspegel där hon ser sin väninna Therese och sin dotter Dream – det svårbegripliga spädbarn som ”en gång skulle bli det finaste hon hade”.
Men där är hon inte än. Utan att alls vansköta flickan med det besvärjande namnet är hon i förstone mest upptagen av sin frånvarande man, gravt sänkta status och sitt kroppsliga förfall.
Jag minns hur Karolina Ramqvist i förordet till återutgivningen av Barbro Backbergers Det förkrympta kvinnoidealet 2003 försvarade unga feministers rätt att ”ägna sig åt kroppsfixering och skönhetsideal”. Rätt, ja. Men bra? Tja.
Men sedan tänker jag på vad Ulrika Dahl har skrivit om Ramqvists roman Alltings början, om hur ”Lolitan och hennes handlingskraft fortsätter figurera i en feministisk debatt” och påpekar att ”feminint åldrande och att feminitetsvariationer förblir ömma punkter”.
Dahl skriver också om ”den klängiga bekräftelsetörsten och den omöjliga uppgiften att förkroppsliga den ’frihet’ historien och mödrarna förmodats givit henne”.
Det handlar även i Den vita staden om bekräftelse och kropp, men nog ännu mera om beroende och makt.
För nu är Karin inte bara beroende av sin snubbe, den diande Dream är ju beroende av sin mamma – som därtill är beroende av mer eller mindre hotfulla myndigheter och en del andra kriminella killar. Samt kanske, på ett intrikatare vis, även av sina vilsna gangsterbrudar till väninnor.
Plats alltså för systerskap, detta högtidsord som Ramqvist tidigare har problematiserat? Bland annat i Könskrig (2007), där hon skrev att ”systerskapstanken smetar över gränserna mellan kvinnor och osynliggör alla kvinnor som står över andra kvinnor i hierarkierna, som är makthavare och politiska aktörer. Hur systerskapet blir ett verktyg för att avdramatisera sina egna privilegier” och hur det ”bygger på en stereotyp där kvinnan är ett offer och är god”.
Nja. Döm själva. Det finns glimtar av vad som liknar solidaritet kvinnor emellan, lite på sjömanshustruvis: frånvarande män, ständig fara, nödvändiggjord driftighet.
Karin må känna sig maktlös, men är inget inkompetent dumhuvud. Hon fruktar emellertid närhet till andra kvinnor, även när hon känner ”en våldsam lust att låta orden komma, och berätta allt för Therese om hur ensam hon var och hur tröstlöst det kändes och att hon aldrig skulle släppa taget om någon så som de allihop hade släppt henne.
Men hon aktade sig. Hon hade redan varit för otålig en gång. ’Det här med att ta hand om varandra. Det var visst inte riktigt så’, sa hon bara”.
Okej, det är egentligen kanske mer sorgligt än befriande. Sorgligare ändå är dock att Karin knappast vore behjälpt av välvilliga genusföreläsningar om intersektionalitet eller om hur det personliga är politiskt.
Eller kanske ändå? Jag väljer att tro på det öppna slutets ansats av såväl agens som – faktiskt – systerskap.
