Det har gått precis en vecka sedan Freddie Wadling dog, när den andre delen i duon som utgjorde Blue for two, Henryk Lipp, tar emot i sitt Music-a-Matic.
– Det hände så fort. Mentalt har det väl sjunkit in, men känslomässigt vet jag inte, förklarar han tiden efter beskedet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Music-a-Matic är studion på Tredje Långgatan som är starkt förknippad med Henryk själv och hela Blue for twos karriär sedan starten 1984. Freddie hade varit sångare i diverse punkband som Perverts och Liket lever, men även i Leather nun och Cortex. Henryk hade spelat en helt annan typ av musik med bland andra Anne-Lie Rydé i bandet Extra. Studioerfarenheterna därifrån, Henryk var extremt missnöjd med hur det lät, hade fått honom att börja med ljudteknik själv i stället.
– När jag började bygga upp Music-a-Matic så var vi första tiden nere i Gårda bland alla de gamla replokalerna och klubben Rockers. Freddie sprang där fram och tillbaka, och han hade en väldigt stark utstrålning. När jag och Marie (Ell, Henryks fru och en gång sångare i Marie & the Wildflowers) testade olika sångare så hade jag Cortex i studion vid något tillfälle. Det var då jag upptäckte att: herregud, han är ju en bluessångare! Så jag föreslog ett samarbete.
Slog an helt rätt nerver och toner
Blue for two blev snabbt ett av de dominerande banden på den alternativa svenska 80-talsscenen. Freddie Wadlings säregna röst ihop med Lipps syntharrangemang slog an helt rätt nerver och toner.
– Vi var väl en rätt osannolik kombo. Jag med någon slags ocd, samtidigt som jag är token som sitter och sjunger in melodier på spårvagnen, och Freddie totalt i sitt egna universum. Vi sökte på något sätt efter de vita fläckarna på kartan och ville åt något som var "farligt", ett taggtrådsperspektiv. Det och bluesen förenade oss. Men Freddie tänkte i krökt rymd och inte räta linjer. Det gjorde honom väldigt intressant.
Förutom rösten är det Freddie Wadlings tajming som Henryk lyfter fram som det mest unika.
– Freddie var som en mörkrets Sinatra. Det gick inte att få ur honom två exakt likadana sång-tagningar. Han improviserade
allt, alltid perfekt men aldrig likadant.
"Det var poetry slam innan det fanns"
Wadling improviserade även fram texterna. De blev sällan likadana två gånger i rad de heller.
– Det var poetry slam innan det fanns. Och det följde med oss ut på spelningarna. Men efter ett tag blev problemet att det helt plötsligt fanns en stor publik som tyckte att Freddie sjöng "fel". Då blev trycket för starkt och det var då han började med alla sina lappar, säger Henryk med ett leende.
Alla som har sett Wadling live de senaste 20–25 åren vet att han alltid satt med en stor pärm, skivkonvolut eller vad som helst annat där han hade sångtexterna på print. För de som minns ännu längre tillbaka är Freddie Wadling som figur två helt olika karaktärer beroende på årtionde. Den sentida mannen med de vänliga ögonen, stora kroppen och alltid sittandes med käppen vilande bredvid. Den tidiga Wadling framstod tvärtom som fullkomligt livsfarlig med manisk blick och något diaboliskt över hela sitt jag.
– För mig är det den gamle Freddie som är Freddie. Mitt i något hektiskt universum där han brann i bägge ändarna.
Henryk beskriver turnéerna som en rullande cirkus där precis vad som helst kunde hända.
– Vi borde verkligen ha filmat dem. Det var en hel massa människor som gjorde en massa märkliga saker på scenen. Jag var den som höll på att stryka med på kuppen, och då var det ändå en bråkdel av vad Freddie utsatte sig för. Han var så mycket mer än alla andra på alla sätt. Först trodde jag inte att han skulle överleva 80-talet, sedan trodde jag att han skulle leva för alltid.
Brann i bägge ändarna
Blue for two har alltid kommit och gått. När alla trodde att de var borta för alltid så släpptes plötsligt en ny skiva 2012. Då hade det varit tyst sedan 1997. Och Henryk avslöjar att sista kapitlet ännu inte är skrivet.
– Vi har spelat in material till en hel skiva till, och Freddie har lagt all sång. Jag satt här och mixade den när jag fick beskedet. Det blir oerhört starkt och märkligt att höra hans röst hela tiden. I en låt sjunger han I’m living in the land of the dead, och på ett annat ställe Here comes the apocalypse now. Here comes the end now så det blir ju väldigt speciellt.
Freddie Wadling har många gånger kallats Sveriges bästa röst. Till sommaren skulle han vara med i tv-programmet Så mycket bättre där en stor del av Sveriges mindre inbitna musiklyssnare skulle få upptäcka honom.
– Jag hade verkligen unnat honom det och önskat honom lite ekonomiska framgångar. Han fick ju erkännande på senare år, men enligt mig så var han Sveriges bästa sångare redan på 80-talet. Synd att erkännandet inte kom lite tidigare.
