Aktivisterna har uppmärksammat världen på att Trump troligen är den mest misogyna president USA har haft, samtidigt som våldet mot abortkliniker är det värsta på 30 år. De har också pekat på att det pågår en global backlash mot aborträtten parallellt med att en surrogatmödraindustri sprider sig, vilket åter-aktualiserat tematiken i ”The Handmaid’s Tale”. Lägg till tv-seriens höga kvalitet och framgångarna blir fullt begripliga.

Vad man lätt glömmer bort är att ”The Handmaid’s Tale” hade en ikonisk ställning i USA redan innan allt detta. Sedan den publicerades 1985 har den hela tiden tryckts i nya upplagor. På varenda high school i landet är den obligatorisk läsning vilket givit den en liknande status som Strindbergs ”Röda rummet” eller Mobergs ”Utvandrarna” har i Sverige.

När jag nyligen intervjuade litteraturforskaren och dystopiexperten Maria Nilsson påpekade hon att den amerikanska ungdomslitteraturen är så genomsyrad av Atwood att så gott som alla böcker som ges ut är någon form av dystopi – ofta med en feministisk twist. Nilsson påpekade också att ”The Handmaid’s Tale” påverkar genom att den är en klimatdystopi – en annan brännhet genre i dag – där kvinnans infertilitet avspeglas i den förödda naturen. Med tanke på USA:s kulturella dominans finns det därför mycket som talar för att vi lever i ”The Age of Atwood”. Själv undrar jag om någon dystopi haft en sådan betydelse som ”The Handmaid’s Tale”?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Totalförbud mot abort i USA

Den senaste veckan har jag av den anledningen suttit och sträckläst ett antal nyutkomna dystopier. Tanken var att undersöka Atwoods inflytande på den samtida amerikanska prosan, och det är lätt att konstatera: bara under 2018 har över tio feministiska dystopier givits ut som alla kretsar kring ämnen som kvinnlig reproduktion, teokratins återkomst och miljö-förstöringens påverkan på människans natur.

I Leni Zumas ”Red Clocks” skildras fem kvinnoliv i ett USA där det råder totalförbud mot abort. I Sophie Mackintosh ”The Water Cure” får vi möta tre döttrar som bor på en öde ö, där en avliden patriark bestämt reglerna. Bortom ön är världen förödd på grund av kärnvapenkrig och miljöförstöring.
I Lidia Yuknavitchs ”The Book of Joan” och Louise Erdrichs ”Future home of the Living Good” har evolutionen börjat gå baklänges på grund av klimatförändringarna – varpå skulden läggs på kvinnorna.

Ytterligare en bok som bör nämnas är Naomi Aldermans ”The Power” (som snart kommer på svenska) – en dystopi som sticker ut genom att den skildrar en värld där kvinnorna tagit makten med hjälp av en elektrisk superkraft. Boken skiljer sig dock bara på ytan, för det matriarkat som upp-rättas styrs efter strängt patriarkala principer. Alderman har för övrigt haft just Atwood som mentor när hon har skrivit boken.

Vardagsrealism och skruvad sf

Vad som bör sägas på en gång om dessa böcker är att de är tämligen olika vad gäller stil och handling. Zumas ”Red Clocks”, till exempel, utspelar sig i en värld snarlik vår och fokus ligger på livspusslande medelklasskvinnor. Boken är präglad av en underfundig vardagsrealism och vass satir över äktenskapet. Yuknavitchs ”The Book of Joan”, i andra änden av spektrat, är en hårt skruvad sf-roman som utspelar sig på en rymdbas, och huvudpersonen är en hårlös varelse med genomskinlig hud. Om Zumas bok fick mig att tänka på författare som Zadie Smith påminner detta mera om en posthumanistisk roman av William Gibson.

Samtidigt finns det något som binder samman böckerna. De är alla skrivna på ett ”höglitterärt” språk, fyllt av myto-logiska referenser – något som var just Atwoods bidrag till genren. Titeln ”The Book of Joan” till exempel är en hänvisning till legenden om Jeanne d’Arc och Aldermans ”The Power” dignar av bilder på hällristningar från forntida matriarkat. Nu ska man visserligen vara försiktig med att ge Atwood all kredd i sammanhanget – det finns många andra höglitterära feministiska dystopiförfattare, som Ursula K Le Guin och Doris Lessing – men just mixen av teokratier, mytologiskt stoff och fokuset på kvinnlig reproduktion får nog tillskrivas Atwood.

Speglar samtiden

Vad finns det då för djupare förklaring till att dessa berättelser har en sådan genomslagskraft i samtiden? Feminismen är ju på många sätt starkare än någonsin – vilket #Metoo illustrerar – och till och med i länder som Saudiarabien gör kvinnorna framsteg. Trots att det förekommer en backlash mot abort-rätten på sina håll känns det patriarkala klansamhälle som dystopierna porträtterar ljusår bort. Själv tror jag dock att detta är ett feltänk. Dystopier handlar nämligen lite om framtiden – men desto mer om samtiden.

I ”Red Clocks”, till exempel, börjar det med att kvinnor som genomfört aborter tvingas begrava sina foster. Där-efter förbjuds ensamstående att inseminera sig och slutligen röstas ”The Personhood Amendment” igenom, som ger foster mänskliga rättigheter. Det påminner om hur den kristna högern jobbat i USA, genom att först ställa krav på att abortklinikerna ska upplysa kvinnorna om bebisens utveckling i livmodern för att sedan göra det omöjligt i praktiken att fördriva fostret i vissa delstater.

Som läsare är det alltså inte främst en uttänkt framtid man upplever, utan en ”förstorad” samtid. På ett liknande sätt arbetar Alderman när hon låter den fiktiva nationen Bessapara införa förbud för män att köra bil, samlas i stora folkmassor och lämna hemmet utan en kvinnlig övervakare. Vad är det om inte en inverterad variant av dagens Saudiarabien eller Iran?

Skrevs i backlashen

Men om de feministiska dystopierna snarare ska ses som allegorier än förutsägelser, hur ska vi då tolka ”det samtida” i dem? Och återigen: hur ska vi tolka det faktum att de är så kolsvarta? Här skulle jag vilja försöka mig på en bredare politisk tolkning, men för att göra det måste man gå tillbaka till Atwoods bok och titta på hur den speglade sin tids politiska processer. Kontexten är nämligen till stor del bortglömd.

Atwood skrev ”The Handmaid’s Tale” i bakvattnet av 60- och 70-talets feministiska framsteg. Under två decennier hade välfärden byggts ut i hela västvärlden, kvinnor hade kommit ut på arbetsmarknaden och den reproduktiva hälsan förstärkts. På 1980-talet skedde dock ett bakslag, som bland annat Susan Faludi har skrivit om i boken ”Backlash”. I Iran tog Ayatolla Khomeini makten och tvingade kvinnor att bära slöja och sluta på universiteten. I Rumänien förbjöd Ceaușescu preventivmedel och i USA försvårade Reagan möjligheterna till abort samtidigt som han genomförde stora budgetnedskärningar, vilket främst drabbade lågavlönade kvinnor.

Taket spräcktes, botten gick ur

I dag tänker vi ofta på 80-talet som en ”glad epok” präglad av börsyra och avregleringar, men det man glömmer bort är att den nyliberala vågen hade en reaktionär undersida. Om man spolar framåt trettio år i tiden ser man en likartad utveckling. För precis som 60- och 70-talet präglades 90-talet av ett feministiskt uppvaknande som åtföljdes av en konservativ utveckling på det ekonomiska planet. Under 2000-talet ökade ojämlikheten, åtstramnings-politiken firade triumfer och avvecklandet av välfärdsstaterna gick allt snabbare. Vad gäller kvinnans ställning skulle den kunna sammanfattas med Laurie Pennys ord: samtidigt som politiker som Hillary Clinton talade om att ”spräcka glastaket” gick botten ur för arbetarklassens kvinnor.

Samtidens feministiska dystopier handlar tämligen lite om detta, i alla fall på ett ytligt plan. Här finns inget fokus på ekonomisk ojämlikhet och nästan samtliga berättelser har kvinnor från medelklassen i huvudrollen. Ändå finns den ekonomiska utvecklingen där som en undertext. I Zumas ”Red Clocks” till exempel frågar sig huvudpersonen Roe – en highschool-lärare och välrenommerad författare – hur det är möjligt att man kan genomföra alla försämringar för kvinnor när det finns så många feminister i landet? Hur kan det ens vara tänkbart att förbjuda abort när alla i hennes bekantskapskrets ser det som en rättighet?

Det du glömmer, påminner en vän då, är att fattiga kvinnor i rostbältet alltid har levt under dessa omständigheter. Där har kvinnors liv kringskurits av risken för tidiga graviditeter och svårigheterna att göra abort så länge de kan minnas. På så sätt speglar Roe att 90-talets feministiska revolution inte varit för alla i det amerikanska samhället. Att kvinnopolitiska framsteg lever på lånad tid om de inte stöttas upp av en progressiv politik i övrigt. Eller för att uttrycka det med Atwood: att Gilead aldrig kan besegras slutgiltigt inom ramen för detta samhälle.