Recension

Balsam Karams ”Singulariteten” är hypnotisk och smärtsam läsning

Publicerad 22 mars, 2021

Balsam Karam skriver om saknaden efter förlorade barn i romanen ”Singulariteten”. Bild: Bild: Magnus Liam Karlsson/Norstedts

Dagens ETC

En mor går på gatorna i staden där borta och letar efter sitt äldsta barn som försvunnit. En ung kvinna från vår del av världen vägrar erkänna förlusten av sitt ofödda barn. ”Singulariteten” är hypnotisk och smärtsam läsning. Balsam Karam hamrar fram såren så att de känns, skriver Jenny Aschenbrenner

Jenny Aschenbrenner

Text

Hur ont kan livet göra innan tyngden blir så stor att inget utrymme finns kvar att leva på? Hur är det på den platsen, där allt pressats samman till en kompakt klump av förtvivlan, ogenomtränglig? Balsam Karam lånar också i sin andra bok begrepp från astronomin för att sortera sorgen. Singulariteten är den plats i rumtiden, invid ett svart hål,

där avståndet mellan kropparna är 0. Det går inte riktigt att förstå vad det betyder. Men – som bild för den bottenlösa förtvivlan en mor känner när hon förlorar ett barn och för den implosion som sker runt förlusten – hur alla kroppar i närheten påverkas, pressas samman – är det perfekt.