En bufflig filmbolagschef, MGM:s Louis B Mayer, förklarar för den 17-åriga Judy Garland att det finns andra flickor än Judy som är vackrare och smalare, men inte som sjunger bättre. Förnedringen fortsätter i återkommande tillbakablickar som visar vad en barnstjärna på 30-talet fick genomleva: ät inga pommes, ta dina piller och käfta inte emot. Sen tar du dina andra piller för att sova.

Lejonparten av filmen utspelar sig 1969, när Garland är 47, spelad av Renée Zellweger. Hennes karriär är på väg nedåt och ett år senare kommer hon att vara död. Det börjar med att hon tappar sitt boende och förlorar vårdnaden om sina barn.

För att komma på fötter igen lämnar Garland ungarna hos deras pappa, som har siktet inställt på vårdnaden, och ger ett antal konserter i London. Garland är distraherad. Hon kan inte sova, super hårt, poppar mer piller och hamnar i bråk med publiken. Hon träffar den unge Mickey Deans som snart blir hennes femte äkta make, men snart börjar även det äktenskapet knaka i fogarna.

”Judy” är baserad på musikalen ”End of the rainbow” av Peter Quilter och det är hårt att fokusera på en tid i livet som inte är särskild värdig, men det är samtidigt en paus från alla blekmedelbehandlade biopics som helst inte överdoserar på egoism, självömkan, lynnighet och skuldkänslor. Men det blir för mycket misär, på gränsen till spekulativt och Garlands nedåtgående spiral känns tvångsmässigt skildrad.

Zellweger håller tack och lov ihop bygget med starka skådespelarnypor och en otrolig sångröst, vilket gör att upplevelsen aldrig blir tråkig.

”Judy” säger ofta mer om tidsandan nu än sitt subjekt. Metoo löper som en röd tråd genom filmen då vi förstår hur Garland betalat priset för Holly­woods patriarkat och tradition av utnyttjande. Drömfabrikens ständigt romantiserade förflutna skildras utan den där förfalskade ”La la land”-magin som ofta blir äcklig att genomlida när Hollywood blickar tillbaka på sig själv (detta talar visserligen emot Oscars­chanserna för ”Judy”).

Det skulle tyvärr ha behövts större finess och subtilitet – inte minst i de uppdiktade scenerna när Garland blir vän med två gay-fans som senare kommer till hennes räddning. En vilja att berätta hur ”det borde varit”, men manipulativt och utan de tydliga blinkningar som används av exempelvis Tarantino när det rör sig om historierevisionism.

Garlands före detta assistent har sagt att filmen är någorlunda sann i förhållande till verkligheten. Garlands dotter Liza Minelli har däremot sagt att hon inte ens tänker se ”Judy”, som riskerar att förminska minnet av hennes mamma. Det senare är nästan oundvikligt.