Slutreplik.

2021-06-11 09:00
Jens Randrup
Jens Randrup
Puffetikett
Dagens ETC

Farligt om transvården bara bekräftar ungas självdiagnoser

Transideologer hetsar unga könsrollsöverskridare att påbörja hormonbehandlingar, skrev Jens Randrup. Vilka är dessa transideologer? ifrågasatte Alex Alvina Chamberland i en replik.

Idag publiceras Randerups slutreplik där han skriver att transvården behövs – men att den blir farlig om den bara bekräftar ungas självdiagnoser

Transideologer kallar jag de som på skral empirisk grund förespråkar drastiska och irreversibla behandlingar för unga – läkare, politiker, aktivister och journalister.

Transideologer är också de som på könsstereotyp basis producerar handböcker för vården, myndigheter och skola. De som tagit gamla könsroller och döpt om dem till identiteter.

Det här är alltså inte blott en fråga om barnböcker som av förklarliga skäl måste verka på en låg abstraktionsnivå. Samma reaktionära enfald präglar handböckerna. Det rör sig inte heller om en barnbok. Mitt exempel är ett av många.

En ideologi behöver inget allmänt antaget manifest eller en central organisation för att existera. Det finns inget hemligt sällskap som sitter och skissar på patientsäker­hetens död. Men handböckernas idéer reproduceras i konkreta sociala och medicinska praktiker.

Jag påstår inte att transpersoner inte finns. Inte heller förespråkar jag en nedmontering av transvården. De som behöver könsbekräftande vård ska få det. De som behöver något annat ska inte behöva traumatiseras.

Chamberland påpekar att de som söker sig till transvården är ”individer som oftast själva redan bestämt att de är trans”. När transvården praktiserar affirmativt bemötande blir resultatet självdiagnosticering, vilket är ovetenskapligt och farligt.

Angående självmord förnekar jag inte det akuta i en situa­tion där en individ är suicidal. Jag kritiserar ogrundade påståenden om att barn med könsdysfori som grupp begår självmord om de inte snabbt korrigeras.

”Ångrare utgör fortfarande bara ett fåtal procent av alla transpersoner” skriver Chamberland. Gör det dem mindre viktiga? Gruppen blir större. ”Vilka står på ångrarnas sida?” frågar sig Aleksa Lundberg. Hennes berättelse stör kvasi­-progressiva socialliberaler i ­deras rus av framstegstankar. Där snackar vi ”medelklassnaivitet”. Av transpersoner avfärdas de som en oviktig minoritet, som kuriösa exempel. Deras erfarenheter är lika relevanta som lyckliga transpersoners erfarenheter.