Visionsbilder, så kallade renderingar, används för att sälja in projekt till klienter och är ämnade att ge en bild av hur det kommer att se ut. Genom olika datorprogram som till exempel Photoshop har möjligheterna för hur detaljerade dessa renderingar kan bli, ökat enormt. I princip kan man skapa renderingar som stämmer precis in med det slutgiltiga resultatet. Då arkitektkontoren gärna vill sälja in just sina idéer till klienten finns dock en tendens att använda teknikens möjligheter till att försköna renderingarna till den grad att de blir direkt missvisande.

Fenomenet kritiseras bland annat av arkitekten Belmont Freeman i uppsatsen ”Digital Deception”, som har skrivits för Design Observer. Där beklagar han denna besatthet med den perfekta, photoshopade bilden som, tack vare tekniken, har blivit alltför lätt att uppnå.

– Våra ögon är tränade att tro att en bild är en sann framställning av ett verkligt tillstånd. Således har den grafiska representationen av arkitekturen i vår digitala tidsålder gått bortom en övning i övertalning; det har blivit en övning i bedrägeri.

– Arkitekten har alla incitament att hänge sig åt vilseledande simuleringar och det utan några större risker. Photoshop och liknande program har blivit arkitektyrkets apotek av prestationsförbättrande medel; omöjligt att upptäcka och absolut allerstädes närvarande.

Freeman menar vidare att de bedrägliga visionsbilderna inte enbart beror på att man vill sälja in ett projekt, utan att det handlar om en verklighetsfrånvänd utbildning. Han menar att renderingen har blivit ett substitut för den riktiga arkitekturen, hur realistiskt eller genomförbar visionen är i verkligheten är inte det viktiga. Själva idén, bilden av arkitekturen, har tagit över:

– En digital bild kan vara ett kraftfullt konstnärligt eller teoretiskt koncept, men det är inte arkitektur. Det är lätt att glömma när man hela dagarna sitter i skoljuryer där studenter lägger mer tid på att prata om de algoritmer genom vilka de skapade formerna på skärmen än huruvida dessa konstruktioner faktiskt kan byggas och av vilka material eller om de skulle vara tillfredsställande utrymmen att vistas i. Alltför många av våra skolor (inklusive det universitet jag undervisar vid) delar denna besatthet av digital bildbearbetning. Detta undvikande av verkligheten understöds av dekaner och seniorfakultet som aldrig själva praktiserat arkitektur eller byggt någonting, och av lärare som känner sig mer bekväma med tryckta broschyrer eller framför en dataskärm än i ett klientmöte eller vid en byggarbetsplats.

Journalisten Vanessa Quirk menar i sin artikel Rendering/CLOG att de orealistiska renderingarna är ett sätt för arkitekter att inte bara övertala skeptiker – utan även att bedra sig själva. Datorprogram som till exempel Photoshop tillåter arkitekten att visualisera sin fantasi utan att behöva kompromissa och ta hänsyn till verkligheten.

Hon lyfter också fram det faktum att studier visar att människor inte dras till byggnader utan till bildens atmosfär. Det är människorna och livet som ska sälja in ett projekt, inte byggnadernas design. Huruvida detta beror på att byggnadernas design nästan alltid är undermålig framgår dock inte.

Även Yimby Göteborg har i en längre artikel tagit upp problemet, där de menar att det är ett demokratiskt dilemma när allmänheten vaggas in i ambitioner som uppenbarligen inte kan uppfyllas av stadsbyggnadsapparaten. De menar att om fokus i stället ligger på att göra renderingarna så realistiska det bara går, så får alla medborgare som är intresserade av stadsbyggnadsfrågor en möjlighet att både känna sig mer delaktiga och de facto vara mer delaktiga. Illustrationer är det absolut viktigaste sättet att förmedla och väcka intresse för den stadsbyggnad som planeras. Dessa bör därför snarare fokusera på att upplysa medborgarna om hur verkligheten kommer se ut, än skapa orealistiska förväntningar som aldrig kommer uppfyllas.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.