Tempot är befriande nedskruvat. Samtalet får ta den tid det tar.
Vi har blivit inbjudna till en försvinnande liten klick av borgerlig kulturelit, där vinet flödar, ciggen röks och alla knullar med alla. Det hade varit en parodi på franskhet om inte dialogen varit så pass välskriven, och skådespeleriet så proffsigt.
Krisar och är otrogen
Liksom de andra lider förläggaren Alain (Guillaume Canet) av medelålderskris. Han har ägnat sitt liv åt böcker, med alla deras nyanser, men försöker samtidigt ta sitt förlag in i framtiden och revolutionera en bransch som snart kommer styras av algoritmer och virala boktitlar.
Han anställer således en ung, blond, digital expert som han också ligger med. ”Tweets är vår tids haiku”, påstår hon och vill släppa en bok med 140 teckens-segment i bok och app-form.
Alains fru, skådespelaren Selena (Juliette Binoche) misstänker något. Men hon är inte heller oskyldig, då hon har en affär med författaren Léonard (Vincent Macaigne), en smått klichéartad anarkist-romantiker som skriver självbiografiskt om sina kärleksaffärer.
Filmen inleds med att han bli refuserad av Alain, hans mångårige partner som tycker att han stagnerat. Författaren går hem till frun som verkar hata honom. Alla verkar ganska olyckliga i sina äktenskap.
På en litteraturträff blir Léonards autofiktion ifrågasatt då hans exfru (som vi aldrig ser) blivit kränkt av hans böcker.
Har han verkligen rätt att tjäna pengar på deras historia? Inget av litteraturfansen verkar tycka det. En smula underligt med tanke på boomen av autofiktiv litteratur de senaste åren.
Det finns en del liknande ”samtidsmarkörer” i ”Mellan raderna”, som inte alltid landar perfekt, men ofta är trovärdiga i förhållande till sina rollpersoner som hela tiden är lite ur fas med sin samtid.
En annan cynisk författare säger grötmyndigt att ”det finns ingen information längre, bara en enda stormarknad där alla tar för sig av den information de vill ha”.
Tekniken hotar tillvaron
Historierna vävs ihop och den skenande otroheten är som ett symptom på att bekantskapens välmående tillvaro är hotad av marknadens och teknikens enorma krafter. Samtidigt som filmen ställer frågor kring konstens uppgift och gränser. Är konst snart bara till för att hjälpa oss att slappna av? Som de välkända TV-serierna Selena spelar i i stället för Lars Noréns pjäser.
Det är ett trevligt litet drama för vuxna, som även är väldigt roligt då det patetiska så ofta överlappar med det intellektuella.
