I backspegeln.

2021-05-28 16:05
Illustration: Kalle Mattsson
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Ett fascistiskt skratt

Den experimentella psykologin växte i hög grad fram ur metoder för att anpassa arbetande människor till det löpande bandet och alltmer inrutade och monotona arbetsuppgifter.
Men psykologin har mörkare baksidor än så, konstaterar Mats Deland.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Man behöver inte vara Tomas Ledin för att ha blå känslor i natten. Förmågan – en del skulle säga benägenheten – att förknippa en sinnesförnimmelse med ett annat sinnes förnimmelser kallas bland experimentellt inriktade psykologer synestesi, eller, på svenska, medförnimmelser.

En färg kan vara varm, ett ljud skarpt, en smak mörk. Det är klart att en hel del av detta är språk, och medförnimmelsens konst har ofta förknippats med kreativitet och nyfikenhet, konsten hålla sinnena öppna; författaren Carl Jonas Love Almqvist talade om törnroseri.

Men det finns en annan sida av saken. På nätet kan man om vill se ett gammalt klipp från humorprogrammet Parlamentet där Robert Gustafsson härmar kanalens egen vin­expert genom att driva hans associationer till det absurda: ”smakar vår och äldre herre!”. Det är en drift med ett maner, men vädjar också till den oro själva fenomenet skapar; kan vi lita på våra förnimmelser, är världen så entydig som vi vill? Det är ett skratt åt ambivalensen och den släppta kontrollen och om man så vill, ett fascistiskt skratt.

Den experimentella psykologin växte i hög grad fram ur metoder för att anpassa arbetande människor till det löpande bandet och alltmer inrutade och monotona arbetsuppgifter. Först undersökte man hur människor kunde göras uthålliga, sedan handlade det alltmer om att hitta och anställa rätt personer. Här fick karaktärsläran ny användning, inte minst med understöd från den tyska militären som var på jakt efter ett sätt att välja ut officersämnen i fredstid. Ludwig Klages var det stora namnet, med en karaktärslära som han härledde ur studier av människors handstilar. Alfred Rosenberg, nazisternas chefsideolog, bromsade hans karriär (han var pacifist), men innan kriget var han den mest omtalade tyske psykologen och med sin uppfattning att den mänskliga karaktären i grund och botten inte går att utforska i sin helhet men får sitt värde genom sin vilja till makt anknöt han till filosofen Friedrich Nietzsche.

Lärjungen Philipp Lersch fortsatte att genom experiment utforska förmågan till beslutsamhet (delvis inspirerad av formuleringar ur Hitlers Min Kamp).

Även om uppfattningen att människor ska förstås som karaktärer hämtats från Frankrike och Théodule Ribots Caractérologie från 1870-talet utvecklades den i första hand i det löpande bandets huvudnationer Tyskland och USA. En del av de tyska psykologerna emigrerade undan nazismen, andra stannade kvar men arvet hos det som idag kallas personlighetspsykologi (den amerikanska termen) innehåller mycket forskning som utförts inom den nazist­iska maktapparaten.

Den mest uttalade ideologiska tolkningen gjordes av Erich Jaensch, psykologiprofessor i Marburg, där han doktorerat på det vi kallar fotografiskt minne. Boken Gegentypus (Mottyp) (1938), byggde på många års empiriska studier men hade fått en analytisk apparat anpassad till de nya maktförhållandena. I den hävdade han att den tyska befolkningen å ena sidan bestod av S-typer, som utmärktes av att de uppfattade omvärlden på ett flerdimensionellt sätt, och andra sidan av J-typer, som istället graderades efter sin förmåga att visa beslutsamhet och viljestyrka inför en mångskiftande verklighet. Allra mest viljestark var typen J3, vanligast på den nordvästtyska landsbygden.

Halstarrigheten förknippades visserligen med en viss dumhet, men var ändå att föredra framför de lömska och förnimmelseliberala S2-typerna som visserligen var intelligenta och konstnärligt lagda men kroppsligt svaga och allmänt opålitliga (och enligt Jaensch antingen rasblandade eller judar).

Jaensch teorier visade sig snart alltför ideologiska för att vara av någon direkt nytta för den nazistiska maktapparaten som istället inlemmade de mer konventionella psykologiska teorier som utvecklats inom industrin. Jaensch avled redan 1940 men i övrigt kunde de rasbiologiskt influerade psykologerna fortsätta sin verksamhet efter kriget, som gett den experimentella psykologin ett genombrott på båda sidorna av Atlanten.

Hans Eidetics gavs senast ut av Routledge 1999 och används ännu över hela världen. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.