– Vad jag än gör så kommer jag droga de jävlarna. Jag vill inte att de ska vara vid medvetande.
– Men dude, skojar du, det är våldtäkt.
– Oh shit, jag våldtog precis mina föräldrar, eller ja, en av dem.
Skatekillarna Fuckshit, Ray, Fourth Grade och Ruben leker ”skulle du hellre” i en scen ur Jonah Hills ”Mid 90s”. Den halvt självbiografiska regidebuten handlar om 13-årige Stevie som träffar ett gäng med äldre LA-skejtare och får minnen för livet. De blir hans nya familj utanför hemmet, där en pinsam ensamstående mamma och aggressivt deprimerad storebrorsa gör livet surt för honom. Stevie slår sig visserligen halvt till döds när han skejtar, men scenerna som känns mest är de när han fått stryk av sin bror och stryper sig själv med sladden till sitt supernintendo i pojkrummet.
Gemenskapen i killgänget verkar till en början utopisk men ställs snart på sin spets när hierarkier utmanas. Tack vare Jonah Hills förmåga att nyansera bilden av den maskulina gemenskapen blir ”Mid 90s” ett otroligt starkt kärleksbrev till ”den enda coola vita subkulturen”, som min vän Linus en gång kallade skateboard.
Vuxna som sviker
Jag växte upp under liknande förhållanden (lägre medelklass, skilda föräldrar, fick mycket stryk, självskadebeteende), med samma referenser (Street fighter 2, Wu-Tang Clan, Misfits och Ninja Turtles) och liksom Stevie kunde jag inte heller skejta särskilt bra men älskade kulturen. Det är nästan omöjligt att förhålla sig objektiv.
Även om jag också är ett stort fan av Larry Clarks ”Kids” (1995) – där ett gäng skatekids driver runt och gruppmisshandlar sina fiender med skateboards och smittar minderåriga tjejer med HIV – så har jag svårt att se den som en film om skateboardkultur. Snarare en ”Clockwork orange” för sin tidsålder som skildrade det vuxna samhällets bristande ansvar genom att förvandla tonåringar till monster.
Förra årets Sundance-hit ”Skate kitchen” om ett gäng skejtande tjejer i New York, är nästan en spegel av ”Mid 90s” (om än med ett svagare och mer identitetspolitiskt manus). Filmen handlar om introverta pojkflickan Camille som får frihet att hitta sin personlighet tack vare sina nya skejtande vänner.
– Jag kände mig väldigt ensam ett tag. Du vet den där ensamheten du har även om du är i ett rum fullt med människor som ler och skrattar. Jag kände den tomheten så länge men... nu känner jag den inte längre, säger Camille i ett vackert skatemontage. Liksom Stevie lever hon med en ensamstående mamma och har svårt att passa in någon annanstans än bland skejtare.
Liksom grabbarna i ”Mid 90s” gör också Camille och hennes kompisar intrång på platser där de inte borde vara, men i scener som känns mer oproblematiskt livsbejakande än riskfyllda.
I Gus van Sants ”Paranoid Park” (2007) blir en pojke skyldig till en säkerhetsvakts död när han olagligt hoppar på ett godståg i närheten av en skatepark.
Tillfällig terapi
Larry Clark och Gus van Sant gjorde nihilistiska och melankoliska skildringar av skateboard och dess utövare. Den nya vågen filmer ser på subkulturen som en konstform och en ventil i en vidrig värld. Oscarsnominerade dokumentären ”Minding the gap” har tagit 12 års filmat material och skildrar liven för tre skejtare i Rockford, Illinois. Zack, Kiere och dokumentärfilmaren själv Bing Liu, är ofta olyckliga unga män från knappa förhållanden med traumatiska uppväxter präglade av våld.
– Jag känner inte att jag åstadkommit något jag velat göra i mitt liv, säger den lika karismatiske som alkoholiserade Zack, som blir pappa under filmens gång och snart visar sig vara kvinnomisshandlare. I hans fall verkar skateboard vara en tillfällig terapi, liksom för hans kompis Kiere, som växte upp med en våldsam pappa och blivit en känslig ung man med problem att formulera sig. Filmen utforskar hur maskulinitet skapas genom klass men också hur gatans gemenskap kan vara ett sätt att uttrycka de känslor som annars inte är tillåtna.
”Mid 90s” är en tillbakablick till 90-talet men känns aldrig som en simpel nostalgitripp. De teman av ensamhet och alienation till resten av samhället är mer relevanta idag när unga förväntas bli konservativa, lydiga och bilda familj vid 18-års ålder (enda alternativet när det inte finns några jobb, lägenheter eller andra framtidsutsikter). Det är också en tid när unga människor jämför sina liv i den digitala världen, där arga känsloutbrott dominerar. Att då söka sig till den fysiska världen, som visserligen kan skada dig, men som åtminstone erbjuder en kravlös kreativ vänskap, är helt naturligt.
