Recension.

2021-03-22 01:42
Dagens ETC:s recensent gläds över en film om Svarta pantrarna som inte har något med superhjältar att göra.  Bild: Glen Wilson/AP
Dagens ETC:s recensent gläds över en film om Svarta pantrarna som inte har något med superhjältar att göra. 
Puffetikett
Dagens ETC

En viktig milstolpe om Svarta pantrarna

Revolutionären Fred Hamptons liv och konspirationen som ledde till hans död skildras spännande och realistiskt i ”Judas and the black Messiah”. Men filmen slätar delvis över Pantrarnas radikala ideologi.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Äntligen en film om Svarta pantrarna som inte har någonting med Wakanda eller superhjältar att göra. Black Panther Party har sedan 60-talet både varit en symbol för terrorism och influerat aktivism som Black Lives Matter. Ändå har rörelsen bara skildrats på film en handfull gånger av Hollywood.

Mario Van Peebles ”Panther” (1995), baserades på hans fars självbiografiska roman om Svarta pantrarnas födelse i Oakland 1966 fram till insomnandet på 80-talet. I det nedtonade dramat ”Night Catches Us” (2010) blir en före detta medlem falskt anklagad för att vara informatör. 2019 kom även ”Seberg”, om Franska nya vågen-skådespelaren Jean Seberg, som blev en måltavla för FBI efter att hon blivit aktiv i Svarta pantrarna i Los Angeles.

Ingen film har lyckats fånga Svarta pantrarnas revolutionära rörelse med både realism och ordentlig tyngd.

”Judas and the black Messiah” är därför en viktig milstolpe. Särskilt i en tid när aktivism mot polisvåld, strukturell rasism och klassklyftor fortsätter explodera över hela världen.

Fred Hampton (spelad av brittiske Daniel Kaluuya känd från ”Get out”) var ordförande för Svarta pantrarnas kapitel i Illinois och sköts till döds av Chicagos polis 1969, endast 21 år gammal. Hampton blev som filmtiteln skvallrar om förrådd av infiltratören Bill O’Neal (Lakeith Stanfield).

O’Neal hotades med fängelse för en bilstöld och utpressades till att jobba som spion för FBI. Byrån hade fått order från den högste chefen J Edgar Hoover (Martin Sheen) att krossa Pantrarna med alla tänkbara medel.

”Judas and the black Messiah” är fantastiskt spelad, ­realistisk, spännande och vackert fotad. Den innehåller revolutionära tal som fångar tidsandan utan att vara ­nostalgiska.

I en scen ryckt från verkligheten föreläser Hampton om hur rörelsen ”inte ska slåss mot kapitalism med svart kapitalism, vi ska slåss med socialism”. Ändå är ”Judas and the black Messiah” varken särskilt intresserad av Svarta Pantrarnas militanta marxist-leninistiska ideologi, eller hur beväpnandet var en självförsvarsstrategi efter mordet på Malcolm X. Vi ser Pantrarna dela ut flygblad, ena de kriminella gängen, mata de fattiga och hata polisen, men det pratas inte lika mycket om att ta över produktionsmedlen.

Det är ett tecken i tiden, och försvagar filmens autenticitet. En tvättning av historien som lämnar dörren på glänt för den kapitalist som vill använda och slå mynt av Pantrarnas estetik, som exempelvis miljardären Jay-Z som återfinns på soundtracket.     Kristoffer Viita

Judas and the black Messiah

Betyg: 4 av 5

Regi: Shaka King

I rollerna: Daniel Kaluuya, Lakeith Stanfield, Martin Sheen

Premiär: Igår