Hon skäms. Eller så uppfattar i alla fall han det, att hon skäms så mycket över sin arbetarpappa att hon inte vill att han ska följa med på klassens grillkväll. Därför blir han sittande kvar i bilen. Så inkapslad i sin skam, i sin känsla av otillräcklighet, att han inte ens förmår ta in vad dottern egentligen känner, tänker och vill.

Det är sorgligt, som när han kommer på att han borde bli en mer närvarande förälder, lära sin dotter saker, om fåglar till exempel:

”Jag vet ingenting. Jag kan ingenting. Bara de vanligaste, talgoxe och gråsparv. Jag får väl lära henne dom. Dom kan hon redan, hon behöver inte mig.”

Och samtidigt krypande frustrerande, eftersom det är så skriande uppenbart att den där ungen inte behöver några fåglars namn utan bara en pappa som finns där.

Jesper Larsson skrev en av 00-talets obehagligaste böcker. Romanen ”Hundarna” från 2007 har stannat kvar i mitt minne som en av de mest motbjudande skildringarna av modern manlighet som jag har läst. En 500 sidor lång monolog av en ynklig och patetisk liten man som malde på om sitt sorgliga liv och sitt solkiga inre som outgrundligt nog blev till djupt fascinerande läsning.

Sedan dess har det varit tyst från Jesper Larsson. Men när han nu äntligen återvänder som romanförfattare med ”Den dagen den sorgen” är det i grunden samma tematik och samma grepp. En mycket ensam man är jagberättare. Ur hans mun kommer en ström av ord som både skildrar ett skeende och betraktar det som skett med distans, med efterklokhetens och ångerns förtvivlade vemod.

Han är pappa till Melissa. Hon är tretton år och hennes mamma, Grace, dog för ett par år sedan. Nu är det bara pappa och hon och pappa börjar steg för steg tappa greppet. Han isolerar sig socialt, lever för jobbet och barnet, men klarar samtidigt inte av att se sin dotter som en egen människa. En tonårsmänniska på väg ut i livet, som tvivlar och testar olika saker, som grubblar och vobblar men som med lite grundmurad kärlek i ryggen har all potential att vingla genom ungdomsåren utan att falla alltför hårt.

Tyvärr har denna pappa inget av den stadgan. Istället har han som ett stort hål just där tryggheten och värmen och kärleken borde blomstra. När Melissa söker sig till nya sammanhang, till djurrättsrörelsen och till en poesi­skrivargrupp, grips han av panik. Både för att barnet är på väg bort, det barn som han aldrig riktigt förmådde vara nära när hon var liten, men som är hans allt nu för frun har dött. Men också för att hon är på väg in i en annan värld, en medelklassvärld där smutsiga händer och jobbande pappor inte har något värde.

Men – exakt hur Melissa ser på sin pappa och vart hon är på väg förblir oklart. Jesper Larsson skapar osäkerhet kring vad som egentligen händer Melissa genom att skriva strikt ur pappans perspektiv och honom kan man inte lita på. Han blir allt mer misstänksam, han tror att hon ligger med sin skrivlärare, det övergår i ren paranoia och han börjar förfölja henne, jaga henne vart hon går, utan att lyckas få klarhet i vad som sker.

Vi läsare vet inte heller, vet bara att han är på väg i expressfart mot en katastrof.

Jesper Larsson har skrivit ännu en djupt obehaglig bok om manlighetens destruktiva tigande och dunkelt våldsamma krafter som lurar under ytan. Stram och sträv och rätt så jobbig att läsa. Men med en suggestiv kraft som kommer ur de glidande lagren av verklighetsuppfattningar som finns mellan jaget och den omgivande världen och skapar ett undersug av spänning.