Isabella Lövin har sedan en tid lämnat politikens stora scen som minister och publicerar nu en bok om miljö och sitt arbete för den, ”Oceankänslan”. Det är en lågmäld bok utan självförhävelse, med ödmjukhet inför svårigheterna med att vända utvecklingen mot en väg som leder till överlevnad för världen. Vi får en tydlig bild av hur hennes arbete, kunskap, rättframma analyser och politiska framgångar både i Sverige, men också internationellt, haft stor betydelse för miljön. Och hennes stora engagemang för havet och för fisken som hon beskrev i sin första bok ”Tyst hav”, lever vidare.
Boken är lättläst, välskriven och berörande. Den beskriver många möten med människor som är hotade av miljöförstöring och klimatförändringar, människor vars marker förstörts av olje-och andra storbolags skövlingar, av klimatförändringar som skapat hunger, och som nu lever på vad FN kan tillhandahålla. Om öbor i Stilla havet vars öar med sandstränder och vajande palmer försvinner. Vad säger man till dem som biståndsminister? är en fråga som återkommer.
Det marknadsliberala senkapitalistiska samhället för oss på en galen väg, en väg, som leder till ökande sociala motsättningar, misstro mot kunskap och till ödeläggelse av vår biosfär, ja av livet som föder oss. Dagens samhälle lockar vårt egoistiska jag med ett överflöd av prylar, som numera kan beställas genom ett klick på våra datorer. Vi konsumerar föda från hela världen, större bilar och flygresor till semesterparadis där vi kan glömma hur stressigt och psykiskt ohälsosamt konsumtionssamhället är. Detta har blivit alltmer uppenbart för många.
Vi behöver en ny berättelse som leder oss på rätt väg. Och för att finna den behöver vi en livskänsla som leder oss nära naturen, nära varandra och till fördjupad upplevelse av världen i stunden. Det är en sådan berättelse Isabell Lövin ger oss i sin bok.
För att på djupet förstå den behöver man omfattas av oceankänslan, framhåller hon, en annan känsla än den konsumtionssamhället matar oss med, en känsla som leder oss på en vandring genom livet i samklang med naturen.
I sista kapitlet tydliggör hon vad oceankänslan är för något och med den kunskapen kan man blicka tillbaka på vad man läst och förstå bokens djupare dimensioner bättre. Därför föreslår jag läsaren att börja med det och ta med oceankänslan in i läsningen från bokens början. Då är det lättare att förstå vad det är för en ny berättelse som Lövin vill ge oss. Denna berättelse kan bli en vägledning för en vilsegången vuxengeneration i arbetet för biosfären och kan kanske ge hopp till en ung generation svårt oroad för framtiden.
Oceankänslan inbegriper havets rikedomar av växter och djur med en historia om tre och en halv miljard år och det liv som kröp upp därur för omkring 400 miljoner år sedan, som vi människor är en del av. I denna ofantliga mängd vatten, vars ursprung vi inte vet, föddes livet på jorden. Oceanen är vår moder och det är känslan för henne som Lövin bär med sig inom sig, som hon vårdar och som drivit henne till att föra fiskepolitik, hållbarhetspolitik, mångfaldspolitik, klimatpolitik, biståndspolitik och utsätta sig för medias kalla bevakning. I det avslutande kapitlet på sidorna 227–228 skriver hon:
”Oceankänslan är överallt. Den är hänförelsen, ödmjukheten, kontakten, känslan av att vara en del av allt levande … Oceankänslan löper genom världen och oss själva i alla dess riktningar, och våra jag är en del av allt detta, en del av universum, inte mer och absolut inte mindre.”
Boken är en djuplodande spegling av flertalet politikers oförmåga att ta klimatförändringen på tillräckligt allvar och medias oförmåga att presentera problemen för allmänheten så att den förstår att dess egen undergång står på spel och gör något åt det.
Men bokens centrala värde är att få möta Isabella Lövins kärlek till biosfären och hur hon arbetar för att rädda den från förstörelse av girighet och själviskhet.
