En känslig studie i rädsla

barrikaderad med tunga plankor försöker de skydda sig mot kriget utanför.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Vattentanken sinar. Hundskall ekar över de öde, raserade gårdarna.

På taken väntar krypskyttarna.

Ett ungt nygift grannpar packar väskorna, de planerar att fly till Beirut tillsammans med sin bebis. Mannen, som har kvar sin tro på att sanningen och moralen segrar, ska bara gå ut en stund och träffa en krigsreporter som han lovat hjälpa.

Farfar röker cigaretter och ber, nedsjunken framför sin bokhylla. De guldutsirade bokryggarna är de enda vackra föremål som finns kvar i den dammiga lägenheten, en smärtsam påminnelse om världen utanför och historien. Ett Syrien före kriget.

Den belgiske filmskaparen Philippe van Leeuw har regisserat och skrivit manus till dramat ”Insyriated”. Filmen belönades med publikpriset på filmfestivalen i Berlin förra året och tävlade på Stockholm filmfestival i höstas.

Filmen är en känslig studie i rädsla och överlevnad. Ångesten vilar tung över den dunkelt upplysta lägenheten. Människorna går hukade, inte heller deras tankegångar verkar löpa rakt. Fasan har förlamat dem och de orkar knappt tala med varandra.

Men modern Oum Yazan kämpar för att upprätthålla normaliteten. Hon delar ut sysslor, skäller på de unga flickorna som slösar vatten till hårtvätt och tröstar barnen med att de inte ska dö än på ett tag.

Hiam Abbass spelar henne med värdighet, råstyrka och starkt återhållen smärta. Hennes ansikte har fallit ihop, det är som om det har lossnat från sina fästen. Ändå står hon upp. På morgonen väljer hon att fästa ett hårspänne i håret och ett smycke runt halsen. Till ljudet av automateld i fjärran fortsätter hon att jaga upp tonåringarna ur sängen och tjata på dem att bädda.

Philippe van Leeuw är filmfotograf från början och där hans skrivna manusrepliker bitvis kan sakna nyanser är kameraarbetet desto mer imponerande. ”Insyriated” är ett tätt kammarspel av sorten som hade kunnat locka till påträngande närbilder, formmässiga förstärkningar av dramatiken. Det finns många tänkbara visuella grepp för att ta sig in i det inre hos en rollfigur med undertryckt dödsångest. Men fotografen Virginie Surdej ägnar sig inte åt effektsökeri. Hon tar ett steg tillbaka, låter kameran betrakta och närmast agera trygg stöttepelare. Riktigt nära kryper den först i filmens mest brutala scen som blir snudd på outhärdlig.    

Också i ljudläggningen byggs fasan med små medel, som det nästan omärkliga ljudet av pulvriserat murbruk som rinner längs de beskjutna husväggarna.

Krigets oförutsägbarhet blir också filmens. Normala mellanmänskliga regler har luckrats upp, värden inverterats och slumpen styr. Vänner och fiender liknar varandra, men rätt sorts våldsamma män kan betyda räddningen.

Det var länge sedan jag såg rädsla så skickligt gestaltad i en film. Känslan smittar av sig och sätter sig i kroppen.