Nepo-babies och kulturbarn i all ära, det finns rötter som går djupare och betyder betydligt mer både för den enskilde och för hela samhällsbygget, maktstrukturen i vårt land, än om någon har en farsa som också var journalist eller en mamma som spelar fiol.

Det är svårt att föreställa sig hur det är att komma från en sån släkt och naturligtvis inte bara härligt, också en tyngd, en förväntansmössa av bly på huvudet och så alla de missunnsamma blickarna.

Tyra von Zweigbergk, etablerad som konstnär men debutant som författare, formulerar fint en yrvaken klassmedvetenhet ganska tidigt in i sin roman ”Plikt”. Hon skriver, apropå att hon som barn i Blomstermåla trodde att det var de andra barnen som var fina, de som ansträngde sig så, men med tiden förstod att: ”Vi var fina nog att göra precis som vi ville, vi var så fina att vi kunde åka runt i en skrotfärdig Renault 4L, bjuda kompisar på gravad strömming och låta dem få stickor i fötterna av de grova golven som vi kunde strunta i städa”.

Och det är lite tur att den ­passusen kommer redan på sidan 45, det hade varit svårt att ta till sig en bok som ”Plikt” om dess författare helt saknat insikt om sina klassprivilegier.

För vad som är bokens vilja, och det den brottas med, är att samtidigt berätta om en pojke som i tidiga tonåren bryter samman inför skolans och världens krav och går in i en djup, svart och våldsam depression, och att berätta om Tyra von Zweigbergks släkt.

Den ena berättelsen är rak och stark och omöjlig att värja sig emot. Von Zweigbergk skriver med ogarderad intensitet om att längta, bära och föda ett barn och med vånda skicka ut det i världen. Med hjärtat i halsgropen, för ska världen älska det, och ska barnet överleva bland vargarna? Och så sker det man fruktar allra mest, världen knäcker barnet. Och man kan inte veta hur det så ska gå, det är den största skräcken. Finns det ett sedan, eller kommer allt bara bli värre från och med nu?

Den andra är lite svårare att hundraprocentigt engagera sig i. Främst just för att den ställs mot detta oerhörda, att ett barn är på väg att gå under. Vad spelar det för roll med alla dessa framstående och fantastiska släktingar för en roman om ett barn som nästan går under?

Stor roll, i alla fall för författaren själv. ”Plikt” är i mycket en roman om sökandet efter sanningen om de generationer som levt tidigare, om deras relation, så och trauman, men också om deras gärning, alla avtryck de gjort. Och det finns en direkt koppling som har med släktens samlade psykiska lidande att göra. Farfars far Otto var intagen på Konradsberg, som en isande ironi samma byggnad som den egna sonens skola är inhyst i, den skola som tar knäcken på honom. Farfar hoppade ut genom ett fönster, i ett andra och lyckat självmordsförsök. Och Tyra själv har jagats av ångest i hela sitt liv.

Men ärendet blir oklart, grumlar sig någonstans vid alla besök på statsarkivet, jagets maniska letande i papper och dokument efter mer, mer, mer om sina släktingar, man kan förstå det som en undan­manöver, eller som en fåfäng tro på att lösningen på nuet finns i det förflutna. Det skulle säkert gå att vaska fram fler samband mellan pojken och släkten, ­mellan förväntansmössor och ärvd ångest, men von ­Zweigbergk gör det inte, hon låter spåren ligga invid varandra och då kallnar historien i ljuset av det akuta.

Och trots att von ­Zweigbergks familjesaga till ­stora delar sammanfaller med det moderna intellektuella Sveriges framväxt, med Ottos tid som chef på Dagens ­Nyheter som en självklar motor, blir alla dessa hänvisningar till dåtida storhet som Victoria Benedictson och Oda Krogh underligt ointressanta i en text som säger sig vilja skildra denna pojkes, och hans mammas, kris inför hur svårt det är att leva i världen.

Som att två böcker fick bli en, men skulle ha mått bäst av att vara två. Den täta nära om det allra viktigaste och den väl researchade biografiska familje­sagan.