En föds inte till kvinna, en blir det

Simone de Beauvoirs slutsats i ”Det andra könet” (1949) var att en inte föds till kvinna, en blir det. Slutsatsen kan inte underskattas för senare feministisk teori- och politikutveckling. de Beauvoir förde med denna utgångspunkt kvinnors underordnade ställning från biologin till något skapat av kulturen. Underordningen, menade hon (och här skaver det för en historiker), hade uppstått i tidernas begynnelse och berodde på att kvinnan som fysiskt svagare och barnaföderska blev beroende av mannen. Ett ömsesidigt konstituerande beroendeförhållande hade därmed skapats.

Jean-Paul Sartre, som var de Beauvoirs sparringpartner i Paris existentialistkretsar, menade att beroendeförhållanden upphör när slaven avskaffar sin herre genom att säga nej till beroendet. Slav och herre-förhållandet hade tidigare teoretiserats av både Hegel (i samband med de haitiska slavupproren under första halvan av 1800-talet) och Marx (med referens till klasskamp). Sartre tillade att när den underordnade avslutar förhållandet går hon från att vara den andra/objektet och transcenderar till ett subjekt som tar ansvar för sin frihets förverkligande. Sartre sägs delvis ha inspirerats till teorin av dem som valde att göra motstånd mot nazisterna.