BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det är en oerhört skicklig författare som skriver det här. Lucia Berlin har en förmåga att svepa med blicken över ett rum och – liksom i förbigående – snappa upp detaljer som gör platsen distinkt. Detta kombineras med en stor människokännedom. När apacheindianen sträcker fram mynten så förstår vi direkt att det handlar om spritabstinens och vi ser ett socialt utsatt liv i ett reservat framför oss. När han lite senare börjar kalla Lucia för ”rödskinn” förstår vi också att det skapats ett starkt band mellan dem. De har båda smak för Jim Beam och ensamhet.
Hur kan jag inte ha hört talas om den här författaren tidigare, frågar jag mig? Hur kan jag ha missat henne? För det ska sägas direkt: jag blir störtförälskad i Lucia Berlin. Hon är en Charles Bukowski i städrock; en briljant stilist som får whiskyn i pappmuggen att glittra. Märkligt nog har hon inte introducerats på svenska tidigare, trots att hennes första noveller publicerades redan på 1960-talet. Men nu finns alltså ett rikt urval på svenska i Handbok för städerskor, tonsäkert översatta av Niclas Hval. Och boken är tjock: 531 sidor. Ett måste för lata sommardagar.
Berättelserna sträcker sig från 1960-talet fram till 2000-talet, då Lucia Berlin gick bort i sviterna av alkoholism och skolios.
Lucia Berlin föddes 1936 i Alaska men växte upp i Chile och Mexiko. Hennes pappa var ingenjör i gruvindustrin, hennes mamma hemmafru och som liten levde Lucia Berlin ett kringflackande liv. Under en tid bodde hon hos sin morfar i Texas; en alkoholiserad och rasistisk tandläkare. I en av bokens noveller berättar hon om hur hon får hjälpa honom att dra ut hans tänder (ljudet påminner om trädrötter som slits upp ur vinterjord). Morfadern svär åt henne, kallar henne idiot. Desperat försöker hon få in tandprotesen i hans blodiga käft. Märkligt nog får man ändå känslan av att läsa ett hyllningsporträtt till morfadern, för Lucia Berlin har en sällsynt förmåga att uppskatta människors excentricitet.
Som vuxen levde Lucia Berlin ett kaotiskt liv. Hon var gift tre gånger – en gång med en heroinist – och fick fyra barn. Större delen av sitt liv var hon ensamstående. Det gjorde att hon vid sidan av skrivandet fick ta extrajobb; som lärare, växeltelefonist, städerska, vårdbiträde, etc. Genom jobben fick hon erfarenheter att ösa in i sina noveller. Det är antagligen därför som samlingsvolymen fått den lite aparta titeln Handbok för städerskor.
I en av mina favoritnoveller, Toda luna, toda, ano, skildrar Lucia Berlin en änka som åker till en kuststad i Mexiko för att översätta en dikt och sörja sin bortgångne make. Men redan första dagen bjuder en ung solbränd man ut henne att dyka efter ostron. Så förvandlas det som verkade vara en mörk novell till en ljusmålning. Vid ett tillfälle sitter dykarna vid stranden och tittar ut över havet. Fuchsiafärgade havsanemoner, stim med blå kejsarfiskar. I horisonten två mörkgröna havssköldpaddor som parar sig, fastlåsta vid varandra och drömlikt gungande i vågorna. Som läsare drabbas man av känslan att livet går vidare, trots allt. En av Lucia Berlins allra starkaste förmågor är att hon kan skriva in sorg och livslust i samma stycke och liksom få dem att väga lika.
Under sitt liv han Lucia Berlin skriva sjuttiosex noveller. Nu har jag inte läst alla men av det urval som Natur & Kultur ger ut så vågar jag påstå att Lucia Berlin har en extrem vingbredd i sitt författarskap. Bredden ligger dock inte i det stilistiska, utan i det innehållsliga. Hennes berättelser utspelar sig på så många platser, i så många världsdelar och skildrar så många olikartade människor.
Lucia Berlin hade en förmåga att leva sig in i den prostituerade kvinnan som sitter på torken i Austin. Men hon skriver lika bra om den olyckliga hemmafrun i Chile som sitter och klirrar med isbitarna i kristallglaset. Det är en rätt exceptionell förmåga hos en författare: att kunna skära genom alla samhällslager och känna lika mycket för alla. I samtliga hennes karaktärer har alkoholen och ensamheten ristat sin eldskrift.
Men så – mitt i allt elände – kommer den där galghumorn som gör att Lucia Berlin aldrig känns tung. Som när hon låter den alkoholiserade mamman underteckna sitt självmordsbrev till dottern med ”Bloody Mary”. Kort efter det skär hon upp handlederna. Sådan är Lucia Berlin: inte ens när hon skriver fram ett urtrauma kan hon låta bli att blinka med ögat.
