“13-åringar ska hänga i replokaler istället för i fängelser.”

Orden är skrivna i lila tusch i Vasiliki Tsouplakis anteckningsblock som hon har tagit med sig till intervjun. 

För Vänsterpartiets kulturpolitiska talesperson är Tidöregeringens dramatiska nedskärning av studieförbundens medel – som bland annat fört med sig ett minskad möjlighet för ungdomar att spela musik – skandalös. Om Vasiliki Tsouplaki får makt över kulturpolitiken efter valet skulle därför den första tiden behöva ägnas åt, som hon uttrycker det, ”att lappa och laga det regeringen ställt till med”.

– Vi måste tyvärr rädda en massa som håller på att gå förlorat innan vi kan ta nya tag, säger hon.

I Vänsterpartiets budgetförslag ingår därför en återföring av de 500 miljoner kronor som totalt har försvunnit från studieförbunden i Tidös budgetar. Och medlen ska villkoras ”så lite som möjligt” från politikerna.

Vasiliki Tsouplaki betonar att studieförbunden i många år har jobbat hårt för att själva få till ett bra kontrollsystem av sina verksamheter. 

– Det är olyckligt att debatten under Tidöpartierna nästan helt har varit inriktat på några få människors stöld av studieförbundens medel. Man har lagt skulden på studieförbunden själva och straffat dem genom att ta deras statliga stöd.

Hur ser du på att Sverige i dag saknar ett studieförbund med muslimsk inriktning?

– Det är väldigt synd. Vår svenska muslimska minoritet är väldigt utsatt och har de senaste åren fått klä skott för väldigt mycket. Att de då inte själva kan ha en organisation som lyfter deras röst och hjälper dem att ta plats i debatten är problematiskt. 

Var det fel att det muslimska studieförbundet Ibn Rushd blev av med sina medel?

– Det kan inte jag riktigt bedöma, men när jag har haft kontakt med dem är deras uppfattning att de har blivit felbedömda. Om vi får chansen att styra vill vi ha en mångfald av studieförbund med olika inriktningar.

Gör som Norge

Allra högst upp på Vasiliki Tsouplakis att-göra-lista står dock barns rätt till kultur under sin skoltid. En ”scenkonstgaranti” ska ge varje barn tillgång till scenkonst, kulturpedagoger i skolan föreslås kunna utgöra en brygga mellan skolan och kultursektorn och förenkla kulturarrangemangen. Här blickar hon mot Norge som förebild.

– Där finns ett nationellt ansvar för att barn ska få ta del av kultur. Många kommuner är små och har inte lika stor möjlighet att skapa kultur själva, då kan staten gå in och hjälpa till och garantera att kulturtillgång inte ska bero på var du bor eller dina föräldrars plånbok.

Hon betonar att den norska modellen med kulturgaranti inte skulle behöva kosta Sverige så mycket mer än vad som läggs på kultur i dag. 

– Vi tror att resurserna skulle kunna användas mer effektivt om någon hjälper kommunerna med det här. Och det finns redan ett slöseri med resurser eftersom det skapas så mycket fantastisk kultur i vårt land som så få får ta del av.

Varför är det så viktigt att barn får ta del av just scenkonst varje år?

– Vi vill utjämna kulturklyftor. Vi vill sänka trösklarna för att alla ska kunna ta del av kultur och själva syssla med kultur. Vi ser att kultursektorn är den mest snedrekryterande. Vi vill att även barn från arbetarklassen och barn med invandrarbakgrund ska kunna få syn på sig själva genom kulturen, det är en demokratifråga. När kulturen domineras av de få som vågat satsa på ett kulturyrke, då kan också berättelserna bli mer enahanda. 

Partiet vill också stärka kulturskolan genom ökade statliga medel, som Tsouplaki menar går på knäna på flera håll i landet.

– Kulturskolan behöver finnas på fler ställen i kommunen. Komma ut på skolor, på fritids. Det ska inte bara vara medelklassens barn som köar i två år som ska få plats.

Kulturarbetare – också arbetare

På frågan vilket parti som hon anser står Vänsterpartiet närmast i kulturpolitiken kommer svaret snabbt:

– Miljöpartiet.

Jag har faktiskt lite svårt att hitta skillnad på er och Miljöpartiet i kulturpolitiken. Vill du hjälpa mig? 

– Någonstans är vi ett socialistiskt parti som gör mer av en klassanalys i grunden. Men annars ligger våra budgetar väldigt nära varandra, och vi ser samma problem. Det behöver inte vara fel – det finns goda förutsättningar att samarbeta, faktiskt med alla oppositionspartierna.

Vad innebär det att vara vänster i kulturpolitiken? 

– Vi utgår från medborgaren. Vi ser kulturen som som en rättighet, inte en vara som vilken som helst. Kulturen är något djupare, ett mänskligt behov. Genom att fler människor får ta del av kultur och skapa och uttrycka sig händer något i människan.

Parisa Liljestrand har kritiserats för att vara tydlig med att inte se sig som kulturbranschens representant, utan snarare som Tidöregeringens. Vem representerar du?

– Folket. Men vi är också ett arbetarparti. Vi vill skapa goda villkor för alla arbetare. Där ser vi att kulturarbetarna har bland de sämsta villkoren på svensk arbetsmarknad. De har bland de längsta utbildningarna i Sverige, men samtidigt de lägsta inkomsterna. De har svårt att plocka ut föräldraledighet, svårt att få en bra pension, det är svårt att vara sjuk. Det är fult att framställa dem som en krävande elit. Därför driver vi deras villkor också. Denna fråga hör ihop med den om att alla ska kunna få ta del av kulturen, att kulturarbetare ska kunna försörja sig. 

Varför är det så viktigt för alla att få chans att kunna syssla med just kultur?

– Kulturen är en grundläggande drivkraft, en motor, och i förlängningen ett sätt att ta plats i samhället, bli en aktör i sitt eget liv. Att ge människor kulturella verktyg är att ge människor makt, över sin vardag och över sin framtid. 

Hur ska gränsen dras för vem som har rätt att försörja sig på sin konst?

– Svår gränsdragning, men det är inte jag eller andra politiker som ska bestämma den. Klart är att fler behöver kunna försörja sig på sin konst. Det finns väldigt mycket kultur som inte skapas för att folk istället behöver sätta sig i kassan i matbutiken.

Vissa kanske skulle argumentera för att även en arbetslös kulturarbetare borde kunna sitta i kassan på Ica?

– Jag har också suttit i kassan, det är inget fel i sig. Men om vi vill att det ska skapas högkvalitativ kultur behöver ett antal människor kunna lägga ner mycket tid på att öva och då måste man kunna försörja sig på den. 

Mest besviken på Liberalerna

Partiet hon själv upplever sig ligga längst ifrån kulturpolitiskt är Sverigedemokraterna.

– Utan tvekan. SD ser kulturen som ett verktyg för att skapa en viss typ av samhälle som de vill ha. Vänsterpartiet ser kulturen som ett verktyg för människan att skapa det samhälle hon vill ha. Det är stor skillnad.

Hon tar amatörteatern som exempel för att förklara vad hon menar.

– Där kan människor tycka olika, men samlas kring kulturintresset. På så sätt skapas en förståelse och respekt för varandra och en empati, vilket får samhället att hålla ihop; vi får vara olika. Detta är motsatsen till vad Sverigedemokraterna tänker om vad som skapar gemenskap, de tror att folk måste tänka likadant för att hålla ihop.

Vasiliki Tsouplaki har varit Vänsterpartiets kulturpolitiska talesperson sedan 2018 och är därför en av veteranerna i kulturutskottet. Hon ser att kulturpolitiken tydligt har förändrats sedan dess. Mest besviken är hon på Liberalerna, som hon menar fram till ganska nyligen varit ett stolt kulturparti och som tydligt stått upp för folkbildningen.

– När jag började i riksdagen för åtta år sen var vi sju partier som ofta tänkte ganska lika om kulturens värde och betydelse. Och så stack SD ut. Nu har hela högersidan förflyttat sig i sverigedemokratisk riktning. 

Hur skulle du sammanfatta Parisa Liljestrands tid som kulturminister?

– Än så länge har jag inte haft en enda debatt med henne i riksdagen. Det säger något om att hon inte är så intresserad av att debattera kulturpolitik. 

– Hon klipper band och går på invigningar, sen försvinner hon.

Svårt med donationer till Kalix

En ökad privat finansiering av kultursektorn har kommit att bli Tidöpartiernas hjärtefråga. Vasiliki Tsouplaki betonar att hon inte har något emot att privatpersoner eller företag är med och betalar för kultur. 

– Det vi är tveksamma till är att man ska få en skattereduktion för detta. Vi behöver skatterna till välfärden och kulturen. Vi kan heller inte sitta och vänta på att miljonärer ska dyka upp och pytsa in pengar. Vi måste ha en solid grund som är offentligt finansierad. Vi kan inte lägga över ansvaret på privata aktörer.

Dessutom menar hon att det finns risk att de privata satsningarna enbart täcker viss del av kulturen medan de helt förbiser andra:

– Vi ser att det kan komma in pengar till den kungliga operan till exempel, men inga pengar till kulturskolan i Kalix.

Ditt parti pratar ofta om en omfördelning av resurser i samhället i stort. Kan du tänka dig att göra samma i kultursektorn – att till exempel flytta medel från operan till det småskaliga verksamheter och folkbildningen?

– Vi har visat i vår budget att man kan göra både och. Båda delarna är viktiga. Det är olyckligt när kultureliten ställs mot vanligt folk. Kulturen är till för vanligt folk, även operan.

I år var regeringens kulturbudget rekordlåg. De 9,6 miljarder kronorna motsvarar endast 0,62 procent av rikets totala budget för 2026 och skapar därmed ett bottenrekord. 

Hur stor andel tycker ditt parti att kulturbudgeten ska få?

– Vi har ingen uttalad procentandel. Men vi lade i år ungefär en miljard mer än regeringen på kulturen och 900 miljoner mer på folkbildningen. 

Kulturkritiska partier verkar inte sakna framgång, vilket är ditt bästa argument för att få fler väljare att förstå att det är värt att satsa på kultur?

– Tidöpartierna har jobbat hårt på att framställa kulturen som något som är till för en elit. Men det handlar ju om att vi vill skapa kultur för alla att ta del av. Kultur är inte bara symfoniorkester, det är så mycket mer. Det kan handla om offentlig konst på vägen till bussen, min lokala P4-station, program på SVT som jag vill se och bion i mitt kvarter.