BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Till Paris som tonåring
Condé föddes 1937 i Guadeloupe där hennes familj utgjorde embryot till ett småborgerskap. Redan som 16-åring flyttade hon till Paris och efter en prestigefull examen drog hon vidare till Afrika där koloni efter koloni befriades under 50-talet.
Condé var en slags kameleont i sammanhanget, hon kunde umgås med såväl gamla plantageägare som medlemmar i Negeritude-rörelsen. Bland annat tog hon sonen till Haitis diktator som älskare och debatterade offentligt med Frantz Fanon om rasismens historia. För den som vill läsa om Condés fantastiska liv kan jag varmt rekommendera hennes självbiografi ”Livet utan masker” som kom på svenska 2014.
Kalejdoskopisk teknik
Condé började skriva redan på 70-talet men introducerades på svenska först på 2000-talet (med undantag för ”Segu” som översattes 1989). På snabb tid har dock en tredjedel av hennes böcker översatts varav ”Färden genom mangroven” är den mest kända.
Ofta kretsar hennes romaner kring tragiska livsöden – framförallt kvinnor som får sina liv inskränkta av rasism och patriarkala strukturer – och inte så sällan står en våldsam händelse i centrum.
I ”Färden genom mangroven” till exempel hittas en mördad utlänning i ett träsk och under en likvaka berättar ett trettiotal personer om sin relation till mannen. Vissa såg honom som en ondskefull patriark, andra som en vis filosof.
Condé använder sig ofta av denna kalejdoskopiska teknik i sina berättelser och som läsare associerar jag till Akira Kurosawas flashbackfilm ”Rashomon”. Det hon vill visa är att ingenting är svartvitt.
På många sätt är det en typisk Condé-roman som publiceras på svenska i dagarna. Den heter ”Celanire”, är hennes tolfte bok i ordningen, och utspelar sig i början av 1900-talet. Det är en mörk skröna med inslag av magisk realism som handlar om västindiern Celanire som arbetar för den franska staten i Elfenbenskusten. Som läsare känner man genast igen henne som en typisk Condé-protagonist: underskön, mystisk och med en mörk hemlighet i bagaget. Tidigt i boken tar hon franska statens guvernör som älskare, börjar kämpa mot kvinnlig omskärelse och kort därefter börjar människor dö under oklara omständigheter.
Mångtydig karaktär
Som läsare får man tidigt veta att Celanire fick halsen avskuren som spädbarn och dumpades i ett träsk. Men barnet återuppväcktes av en läkare, fick magiska krafter och nu är hon ute efter hämnd. I boken haglar referenserna till gotiska författare – framförallt till Mary Shellys ”Frankenstein” och Emily Brontës ”Wuthering Heights” – men som läsare kan man aldrig riktigt njuta av den rättmätiga vedergällningen. För Celanires vrede slår blint och drabbar bland annat guvernörens hustru och en oskyldig homosexuell man. Det gör Celanire till en mångtydig karaktär. Å ena sidan en Mary Wollstonecraft i tropikerna, å andra sidan en blodtörstig representant för kolonialmakten.
”Celanire” är knappast betraktad som någon av Condés viktigaste böcker. Bredvid de storslagna ”Färden genom mangroven” och ”Desirada” framstår den som en bagatell, men själv är jag ändå förtjust i den. Det beror till stor del på att den är skriven på ett så utsökt språk – som läsare kan man nästan känna fukten på gummiträden och stanken av ruttnande växter – men också på dess rika undertext.
Celanire påminner mig lite om överste Kurtz i Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”; på samma gång en symbol för civilisationen och barbariet och när boken är slut är man inte säker på om man bevittnat en rättskipares eller psykopats verk. Det ska dock sägas att man som läsare är betjänt av en viss koll på kolonialhistorien i den karibiska regionen. För ”Celanire” – liksom flera andra av Condés böcker – kretsar kring det laddade rasförhållandet mellan västindier och afrikaner. Och även om boken knappast är svårläst så är den djupt nersjunken i den lokala historien – likt en blodig diamant i ett mangroveträsk.
Därför önskar jag att nästa bok som Leopard översätter förses med ett kontextualiserande efterord. Gärna av den utmärkta översättaren Helena Böhme.
