Kultur & Nöje.

2014-10-18 14:03
Lyra Ekström Lindbäcks nya Ett så starkt ljus, utforskar in i minsta detalj hur blickar, tonfall och gester uttrycker makt. I kärleksförhållanden såväl som i anonyma möten på gatan. Bild: Vide Koli
Lyra Ekström Lindbäcks nya Ett så starkt ljus, utforskar in i minsta detalj hur blickar, tonfall och gester uttrycker makt. I kärleksförhållanden såväl som i anonyma möten på gatan.

En bländande uppföljare

Björn Gunnarsson är lyrisk efter att ha läst Lyra Ekström Lindbäcks andra roman, Ett så starkt ljus: "Hon kommer att bli ett betydande tillskott till den kvalificerade svenska litteraturen."

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Ett så starkt ljus
Lyra Ekström Lindbäck

Förlag: Modernista


Lyra Ekström Lindbäck är intresserad av makt. Hennes debutroman från 2012, Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, utforskade relationen mellan författare och läsare i form av ett sadomasochistiskt rollspel.

Nya boken, Ett så starkt ljus, utforskar in i minsta detalj hur blickar, tonfall och gester uttrycker makt. I kärleksförhållanden såväl som i anonyma möten på gatan. Boken är en utvecklings- eller bildningsroman. Varje ord är noga avvägt och genomtänkt. Alltså bör boken läsas med samma långsamma noggrannhet.

Berättarjaget Sara hamnar gång på gång i olyckliga förälskelser. I romanens inledning är den självmedvetna skådespelaren Joanna föremålet. Den subtila maktanalysen utförs på nivån hur man öppnar en port tillsammans: ”Jag håller aldrig upp den för henne, enligt en tyst överenskommelse, men sättet jag går före och liksom låter den glida över i hennes hand är definitivt symbolisk.”

Joanna tror inte på att bygga sin personlighet i relation med andra människor. Detta är en bra bild av konstnärens och den intellektuellas ställning i världen: ”Vi fattar att skillnaden mellan oss och andra är en underlighet snarare än en överlägsenhet. Vi måste utveckla intrikata tankemönster för att kunna hantera sådant som andra gör utan att blinka: minnas, andas, uppleva fakticiteten hos våra egna kroppar.”

Sara lever ”i utkanten av det mänskliga samspelet, inlåst i sitt reflekterande och avskuren från de omedelbara möjligheternas sfär”. Sårbar och överlägsen på samma gång. Så småningom står det klart att utanförskapet inte bara handlar om akademisk intellektualitet, utan framför allt om sexuell identitet. Lesbiskheten är ”ett skal man monterar upp för att avvärja hot som är så subtila att de knappt går att urskilja, diffusa straff som omgivningen utdelar.

Joannas avståndstagande från Sara handlar om att hon inte vill ha identitetsstämpeln lesbisk. ”Lesbiskheten är det gemensamma pansaret vi behöver för att kunna öppna oss för varandra, och så länge hon inte är beredd att bära det finns det inte en chans att jag kommer att dela med mig av mina sårbarheter med henne.”

Saras slutsatser är allmängiltiga: bitterhet i en förlorad dröm om kärlek är ”det sista tecknet på att man inte avsagt sig sina förhoppningar”. Romanen blir en undersökning av hur kategorier, schabloner och etiketter formar människors handlingar och tankar om sig själva.

Den destruktiva makten i kärleksförhållanden är för Sara makten att få den andra att känna att det är hon som älskar mest. Kärlekens makt är både erkännandets och avvisandets: att våga ge upp sig själv, likaväl som det rättmätiga kravet att bli sedd.

Lika osäkert undflyende är relationen till barndomskamraten Linnea, som riktat sin ömhetslängtan mot djur i rädslan för att gå in i rolltagandets tvång. Linneas ensamhet är mera grundläggande än vad en vanlig social utfrysning kan vara.

När Sara förälskar sig i C blir det mera komplicerat. C är en ”kropp som inte vill vara människa i sin egen kropp”, och Saras fascination bär drag av klassisk romantik: ”Aldrig har jag dragits till en person med denna oförklarliga känsla av ödesmättad bestämning förut.” C omnämns som ”hen” – kategoriernas fängelse är just vad författaren vill komma åt. Därför avstår hon konsekvent från att berätta varför C är alkoholmissbrukare med återkommande perioder av depression.

Samma gäller Saras livskloka och klarsynta vän Emil. Men här finns antydningar om ett kirurgiskt och hormoniellt förfarande för att få en hemlös kropp att åtminstone hjälpligt känna sig hemma hos sig själv. Både C och Emil kämpar mot en ”könsbinär människonorm”.

Sara är hyperintellektuell och sensitiv på samma gång. Lyra Ekström Lindbäck gör henne till både en iakttagare i läsarens tjänst, och ett subjekt i egen rätt. Till skillnad från C, som är en ”flytande” människa, inriktad enbart på nuet, en ström av tillstånd, präglas Sara av förväntningar, begär, drömmar och framtider.

Hennes kärlekslängtan är dubbel. Förälskelsen ”både späder ut och koncentrerar närvaro på samma gång”. Den rationalistiska intellektualiteten framträder som en kontrollinstans, i skarp kontrast mot förmågan att bara vara i världen.

Ekström Lindbäck utforskar social performativitet, samhället som teatral scen, rolltagande och maskspel. Joanna kan inte erkänna sin lesbiskhet utan att kanalisera den ”i ett uppträdande hon själv kan kontrollera”.

Romanen är en skildring av kärlekens fostran. Genom förälskelsernas smärta blir Sara medveten om sina egna rolltaganden. Bildningsromanens syfte är att huvudpersonen ska finna sin bestämning, sitt öde. Genom Emils mentorskap förstår Sara att hon ska skriva en roman om sina erfarenheter.

Lyra Ekström Lindbäcks roman är stark från början. Men det är mot slutet som den blir extremt angelägen och rik på relevanta iakttagelser. Sara utvecklas till en krigare mot all normalitet, hon föraktar alla ”dockor i stadens spårsystem”. Oväntade förälskelser skapar ”fantasmatiska och skrämmande rum”, men detta är en privat njutning. Individualismens begärsmässiga ensamhet driven till sin spets. Sara lär sig att ta kollektivt ansvar bortom narcissismen, och växer som människa.

Normalitetens kränkningar mot avvikelser är ett huvudtema och boken vill plädera för rätten att frigöra sig från allt som begränsar individens handlingsutrymme. Att få lov att vara i ett gränsland, utan ifrågasättande kritik. 

Homofobiskt hat är en ständigt närvarande risk som får romangestalterna att leva i en paranoid dubbelhet, en spökstad där ”varje likgiltigt ansikte är en ständigt lurande grimas av hat och motvilja”. 

Alla som inte får ta del av det självklara delar erfarenheten att drabbas av självhat. De som befinner sig på platsen där ”kniven dras mellan kvinna och man”. Alla som ”känt sin kropp klyvas av märkliga gränslinjer”. Alla som lever i en ”närvaro som på ett oklart och stötande sätt vacklar mellan manligt och kvinnligt”.

Saras ångest emanerar ur en vilja att ”ändra på saker man inte kan påverka”. Men hon lär känna begärens och sorgernas begränsningar. Hennes ”omöjliggjorda handlingar” är ett resultat av orealistiska förväntningar. ”Längtan är en ständigt pågående utvidgning av självet.” Men självkännedomen vidgas också av ett accepterande möte med realiteter.

Skrivandet blir en utväg som skapar inre visshet, en säkerhet som omvärlden inte kan komma åt. Romanen är en hyllning till ordens läkande förmåga och språkets rättfärdiggörande: ”Beskrivningar kanske alltid förvränger och stänger in. Men vissa känslor är så undflyende att man kan förlora fotfästet om man inte fångar dem med ord.”

Sara har önskat sig den särskilda förälskelsen som en eskapism: en dröm om ett fullbordat, annorlunda liv i fullständig närvaro. Nu lär hon sig, som så många före henne, att en sådan dröm är omöjlig. Hon lär sig ägna sig åt det som är istället för det som kanske, troligen inte, kan bli. Med andra ord: realitetsprincipen.

Lyra Ekström Lindbäcks roman är den mest komplexa, ärligt berörande, oavbrutet intressanta, utmanande och imponerande bok av en ung svensk författare jag läst på mycket länge. Kanske är den 2010-talets generationsroman, storslagen och patetisk på samma gång. Min enda invändning är att berättarens föraktfullt projektiva schablonisering av heteronormativa personer och grupper – barnfamiljer, pensionärer – inte är en del av lösningen, utan en del av symptomet.

Annars gör författaren exakt vad litteraturen finns till för: skapar förståelse för mänskliga villkor som läsaren inte nödvändigtvis själv upplevt. Lyra Ekström Lindbäck kommer att bli ett betydande tillskott till den kvalificerade svenska litteraturen.
 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.