Så beskrev Daniel Suhonen socialdemokratin i sin bok ”Partiledaren som kom in i kylan” 2014. Suhonen menade att SAP behövde båda delarna för att fungera, men att det varit notoriskt dåligt på att ta hand om de förra. Medan makthavarna upphöjdes till ”hövdingar” skickades Folkets hus-talarna ut med huvudet före. Hade de tur kunde någon liten staty resas över dem 50 år senare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är en träffande observation som jag kommer att tänka på flera gånger när jag läser Gunnela Björks nyutkomna biografi ”Kata Dalström. Agitatorn som gick sin egen väg”.
Kata – som blev sitt förnamn med hela svenska folket långt före Per-Albin – är knappast någon bortglömd person, men hon är inte heller älskad av någon. Hon var reformisten som var alldeles för radikal för partistyrelsen, kvinnotalaren som inte kallade sig feminist och organisatören som splittrade partiet. I översikter nämns hon ofta som en av de stora agitatorerna men till skillnad från August Palm är hon inte avbildad på det stora monumentet på Norra Bantorget. Enligt Gunnela Björk är det orättvist att hon hamnat i detta limbo – varken bortglömd eller riktigt ihågkommen.
Politiskt intresse
Kata föddes 1858 i ett överklasshem utanför Kalmar. Tidigt gifte hon sig med en riktig klantskalle till affärsman och den första delen av sitt liv ägnade hon sig åt att föda barn och att skriva barnböcker. Samtidigt hade hon ett stort intresse för politik och under slutet av 1800-talet – som historikern Klas Ålmark kallat ”den stora organisationsvågen” – blev hon socialdemokrat. Hon började skriva artiklar i kvinnotidskrifter som Idun och Morgonbris och blev vän med Hjalmar Branting och Ellen Key. Kort därefter upptäckte hon sin begåvning att tala inför folk och började resa runt i landet och agitera.
De kringresande agitatorerna skulle kunna beskrivas som sin tids frilansare. Ofta fick de endast resekostnaderna betalda av fackföreningsklubbarna medan arvodet bestod av biljetter som såldes till låga priser. Reklamen fick de stå för själva.
Kata blev dock tidigt en celebritet ute i landet – konservativa morgontidningar varnade för hennes ”härjningståg” – vilket stärkte hennes varumärke. Emellanåt råkade hon även ut för den tidens nättroll, som skickade hotbrev eller använt toalettpapper till henne. Efter ett tag började det gå riktigt bra för henne, hon avancerade i partiet och valdes 1900 in i partistyrelsen. Därmed, skriver Björk, blev hon den första kvinnliga toppolitikern i Sverige.
Kritisk till Branting
Men Kata var en besvärlig typ som knappast gick i något ledband. Dels var hon mera intresserad av att åka runt och föreläsa än av det parlamentariska arbetet. Dels stod hon långt till vänster i partiet och var kritisk när Branting började flirta med Karl Staafs liberaler. Senare när den ryska revolutionen bröt ut och socialdemokratiska partier över hela Västeuropa splittrades i en kommunistisk och en socialistisk fraktion var hon med och bildade det socialdemokratiska vänsterpartiet. Även där skulle hon dock vantrivas när Komintern började utöva sin ”demokratiska centralism”.
Läser man partihistorik över Socialdemokraterna kan det ibland vara svårt att förstå vad som var grejen med Kata. Varför var hon så populär? Ofta framställs hon som en lite halvbildad uppviglare, med mer hjärta än hjärna. Men Björk visar att detta är en orättvis bild av henne: Kata var en tämligen bildad person som kunde föreläsa om såväl Marx som buddhism. Och läser man hennes tal – som någon för övrigt borde ge ut – så upptäcker man en lysande retoriker med ett flammande patos. Själv besökte jag Norrbottens museum för några månader sedan där ett av hennes tal finns dramatiserade. Jag blev så knockad att jag antecknade i min mobil att hon låter som en svensk Rosa Luxemburg.
Ypperlig biografi
Det är en ypperlig biografi som Björk har skrivit. Tidigare har det egentligen bara funnits en fulllödig bok om Kata, Rut Berggrens ”Agitatorn fru Kata” från 1991. Den är visserligen heltäckande men tyvärr ganska rörig. Björks stora förtjänst är att hon får ordning på kronologin och samtidigt visar att historieskrivningen fokuserat på fel sidor hos Kata.
För det är inte som feministisk pionjär eller socialistisk teoretiker vi bör minnas Kata, utan som organisatör. Katas stora förtjänst var att hon förstod att ett parti måste byggas underifrån och upp, vilket faktiskt inte ens Branting begrep till fullo. Det gällde 1900 och det gäller 2017. I dag talar vi ofta om behovet av en ny (populistisk) vänster, men som Björk visar är det bara när man är i rörelse som det blir möjligt – och det är insikten som är det egentliga framgångsreceptet bakom Jeremy Corbyn, Bernie Sanders och Podemos. På så sätt är Gunnela Björks bok inte bara en levande biografi utan också en utmärkt guide till radikal mikropolitik för unga aktivister.
