Elle lägger skulden där den hör hemma

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Min personliga favorit är det smutsiga och vidskepliga medeltidsäventyret Den vilde krigaren (1985), som kanske tydligast visade hur Verhoeven aldrig mesar ur när det kommer till att skildra människans motsägelsefulla natur och osynliga maktrelationer. 

Verhoeven har själv sagt att Elle – hans första film inspelad i Frankrike – aldrig hade gått att göra i Hollywood. Hans karaktärer beter sig för omoraliskt, för otypiskt för att passera genom det nuvarande systemet. Det är naturligtvis därför filmen blivit så bra.

En maskerad man bryter sig in och våldtar Michèle (Huppert) i hennes hem innan han snabbt försvinner iväg. Ögonblicket efteråt beställer Michele sushi, till synes opåverkad av det grova övergreppet. 

Offerrollen klär henne illa. Hon är en iskall högsta chef på ett framgångsrikt tv-spelsföretag och strax efter våldtäkten skäller hon ut sitt kreativa team för att de inte varit tillräckligt explicita med en spelsekvens där en kvinna penetreras av en tentakelförsedd demon. Mest av allt är Michèle en maktfullkomlig kvinna omgiven av svaga män. 

Hennes väninnas man som efterhängsen älskare, hennes son – hunsad av sin bimbo till flickvän – är på väg att bli pappa men har inga framtidsutsikter bortom ett jobb på en snabbmatsrestaurang. 

Hon ömmar fortfarande för sin hundögde exman, en pank författare som precis träffat en ny yngre kvinna. "Tjejer med stora tuttar var aldrig någon fara men en som läst Det andra könet kommer göra slarvsylta av dig", säger hon svartsjukt (en av många oneliners som framkallar skratt i publiken).   

Till och med efter en middag där Michèle anförtror sina närmsta att hon blivit våldtagen framstår exmaken som ett offer med skadat ego när inte Michèle är särskilt intresserad av hans idé till ett tv-spel. 

Flera sidohistorier vävs in i berättelsen, och den enda som inte förankras helt med resten av dramat är Michèles pappa, som ska ha begått ett bestialiskt seriemord när hon var tio år gammal. 

Samtidigt ger det en extra krydda till flera scener, som när Michele berättar den blodiga historien för sin gifte granne strax efter att hon tåflörtat med hans skrev under bordet. Michele pendlar mellan hämndbegär och en slags njutning över sitt eget martyrskap men hennes psykologiska tillstånd förblir ändå något av ett mysterium filmen igenom. Och det finns förstås en poäng i det också, att visa hur svårt det är att känna någon, även när vi har alla "fakta".

Det är omöjligt att föreställa sig att någon annan i rollen än Isabelle Huppert, som nyss vann en Golden Globe för sin (ofta improviserade) prestation. Bäst i de kortare ögonblicken: ett omedvetet flin medan hon dagdrömmer om att krossa sin angripares skalle, kall likgiltighet när hon häller ut moderns aska i vattnet, ett kärleksfullt leende till sitt ex som hon inte riktigt kan dölja. 

Baserad på Philippe Dijans prisade roman Oh ... blir berättelsen i Verhoevens händer en satir över franska otrohetsdraman och en intelligent kommentar till så kallade "rape-revenge"-filmer. 

Michèle tar kontrollen och letar upp sin angripare. Men istället för att skjuta skallen av honom lyckas hon genom kalkylerad manipulation konfrontera honom med skulden som offret annars brukar lämnas ensam med. På många sätt en mycket grövre hämnd.