I dokumentären ”Jodorowskys Dune” från 2013 berättar regissören Alejandro Jodorowsky om sitt försök att filmatisera Frank Herberts legendariska science fiction-roman under 1970-talet. Vid ett tillfälle får man en vink om varför projektet havererade. Regissören berättar att han inte fattade någonting feer den sinnesutvidgande drogen Melange (som möjliggör intergalaktiska rymdresor). På planeten finns dock redan den ondskefulla familjen Harkonen som behandlar ursprungsbefolkningen ungefär som kung Leopold behandlade kongoleserna på 1800-talet. Konflikt uppstår och Atreides överhuvud Leto mördas. Men som om inte detta vore drama nog existerar en legend på planeten om att en yngling ska ena ökenfolken och befria dem. Denne yngling visar sig vara Letos son, Paul.
”Dune” skrevs 1965, under det som brukar kallas science fiction-litteraturens guldålder. Det var en tid av experimentlusta, då samhällskritik och filosofi blomstrade inom genren. Att ”Dune” var ett barn av sin tid är otvetydigt. En berättelse om en profet som tar en sinnesutvidgande drog från kolonialherrarna och ger till folket? ”Ja, tack”, sade 1960-talet och svalde ett frimärke. Men ”Dune” har också överlevt och gjort ett bestående intryck på kulturen. I Herberts sätt att skildra palatsintriger (inspirerat av den tidiga Isaac Asimov) ser vi en föregångare till ”Game of Thrones”. Mitt i en till synes betydelselös dialog kan ett spjut stickas in och döda en central karaktär. Händelser som sker i en bisats kan få konsekvenser hundra sidor senare. Och utan den filosofi/religion som familjen Atreides utövar – en blandning mellan rasbiologi och yoga – vore Disneys succéserie ”The Mandalorian” otänkbar. Ja, ni fattar: romanens inflytande på fantastiken är jämförbart med ... tja, ”Sagan om ringen”.