”Amanda” – drabbande om tiden efter katastrofen

Alla Stockholmsbor minns förmodligen exakt vad vi gjorde en eftermiddag för snart två och ett halvt år sedan, dagen då nyhetsflödet plötsligt fylldes av obegripligt skrämmande händelser, då svarta rubriker stegvis bankade in omfattningen av det inträffade i våra omtöcknade medvetanden, och då vi efter hand började räkna in nära och kära som oskadda för att sedan – förhoppningsvis – kunna pusta ut en stund mitt i allt det mörka. Men tänk om någon som stod oss nära oss aldrig besvarat det där meddelandet, om någon vi älskade inte var i säkerhet utan istället låg livlös på marken?

Om detta handlar den franske regissören Mikhaël Hers lågmälda drama ”Amanda”. Den utspelar sig i Paris, där den unge David oväntat får ta hand om sin sjuåriga syster­dotter Amanda efter det att hans syster dött i ett terrordåd mitt i en grönskande park. David, som är några år över tjugo, lever ett ungdomligt okomplicerat liv med diverse brödjobb, där han genom ett av jobben träffar pianoläraren Léna och tycke snabbt uppstår. Systern Sandrine jobbar som lärare och lever ett harmoniskt småfamiljsliv tillsammans med sin sjuåriga dotter Amanda, som blivit till efter en tillfällig flört.