Det andra Steget

Matilda Sjöström har två barn, är programledare för P3 Live Session i Göteborg och har ägnat en stor del av sommaren åt att turnera med 70-tals proggarna i Nationalteatern. Men det är inte på grund av alla bollar i luften som Stegets nya skiva, Till slut, tagit fyra år på sig att komma ut. I själva verket var låtarna färdiga att spela in redan för två år sedan, men brist på pengar drog ut på processen.

– Vår producent John Rönneklev har spelat in när han haft luckor över, och vi har såklart inte kunnat med att ligga på, eftersom vi inte kunnat betala, säger Matilda.

Jag är den tredje journalisten som intervjuar henne denna eftermiddag – ett tecken på att deras avskalade, textbaserade pianopop inte helt hunnit glömmas bort sedan debuten. Precis som på den är de nya låttexterna personliga, känslobaserade berättelser, de allra flesta skrivna utifrån dagboksanteckningar.

– De är nog ännu mer utlämnande nu. Då tänkte jag att folk inte skulle fatta att de var självbiografiska men det gjorde de ju. Men jag kan bara skriva på det sättet tror jag.

I de fall hon inte skrivit musiken har Nils Dahl gjort det. Mellan dem finns en ovanlig form av musikalisk kontakt, upplever Matilda, som gör att Nils omedvetet kan känna av vad låtarna handlar om utan att ha sett en färdig text eller fått den förklarad för sig.

De flesta låttexterna är dock inte så svåra att förstå, som till exempel skivans första spår, Hela Gråbo e sån ångest. I texten åker Matilda buss tillbaka till den lantliga orten utanför Lerum där hon växte upp.

– Den handlar om en tid när man var sjukt bräcklig. Under min tonårstid dog flera av mina polare av droger och en av mina bästa vänner i en bilolycka. Nu har min syster flyttat tillbaka, och det är svårt att åka dit och hälsa på, även om jag såklart gör det. Brodern till hon som dog bor kvar och har skaffat familj där och liksom gått vidare, han bor granne med min syster. Men jag har inte gått vidare, för mig ligger det gamla kvar.

Själv karaktäriserar hon den nya skivan som lite argare än de första. Som texten i singeln Bakom ryggen, där Matilda gör upp med skitsnackande bekanta från förr. Från början var dock ambitionen att skriva politiska texter. Men det ville sig inte riktigt. 

– Jag är bra kompis med Björn Nilson, Kapten Röd, som ju verkligen kan det där. Han är min måttstock, allt under det är töntigt, så jag tyckte inte att mina höll. Det enda jag lyckades med var väl att ge ett långfinger till folk som varit djävliga mot en. Annars hade jag gärna skrivit om alla stängda dörrar som finns i vårt samhälle och om människors lika värde.

Ett annat exempel på en musiker Matilda som tycker bemästrar konsten, och som hon alltid återkommer till, är Joakim Thåström.

– Han skriver om sina innersta känslor men lyckas ändå få det att bli politik. I övrigt lyssnar jag gärna på sångerskor som är bra på att ta plats, till exempel Serengeti, Lilla Namo, Beatrice Eli… Tyvärr finns de ju nästan bara inom hip hop och reggae och inte inom mjukare musikstilar som singer/songwriters. Jag skulle älska om det fanns en svensk singer/songwriter som skriver om sådant som jag brinner för, att spegla mig i. Som Ani DiFranco fast på svenska.