Kulturdebatt.

2021-06-04 11:00
  • I dagens samhälle uppmärksammas sällan misslyckanden som inte lett till framgång.   Bilder: TT och shutterstock
    I dagens samhälle uppmärksammas sällan misslyckanden som inte lett till framgång.
  • Bilder: TT och shutterstock
  • Bilder: TT och shutterstock
  • Bilder: TT och shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Den falska drömmen om det lyckliga misslyckandet

De enda misslyckanden vi hör talas om är de som föregick succén. Men de allra flesta misslyckanden leder inte till framgång. Dessutom sker de i det tysta.

Alex Alvina Chamberland och Angelica Stathopoulos vill lyfta det riktiga misslyckandets potential i byggandet av ett drägligare samhälle.

Efter otaliga avslag på olika slags ansökningar – om jobb, pengar, och publicering – så är det som att själva definitionen av att misslyckas genomlidit en metamorfos. De allra flesta ansökningar besvaras enbart om de lyckas, vilket betyder att ens ansträngningar allt som oftast slussas ut i ett tyst tomrum utan att vare sig beviljas eller avslås. I de få fall där svar ändå ges – även då det är negativt – så känns det numera som att lyckas, iallafall litegrann. Någon har läst mitt mejl! Kanske har någon till och med tittat på min ansökan, eller åtminstone kastat ett öga på mitt CV. Ett lyckat misslyckande?

Nej, det är inte den här typen av lyckliga misslyckanden som framhålls i nutidens diskurs om misslyckandets anatomi eller ekonomi. Där talas det istället om misslyckanden i dåtid och alltid i proportion till samtida succé. Det är roligt att höra att Harry Potter blev refuserad av 100 förläggare innan den tog världen med storm, men ingen vill höra om böckerna som fortsatt får avslag och aldrig blir publicerade eller berömda. För vad finns det att höra om? Den blyga tillfredsställelsen hos minimala artiga avslag är en obetydlig patetisk succé i relation till riktig succé, riktiga pengar, och riktigt erkännande.

”Du behöver inte vara bäst”, säger folk ibland för att blidka tröttheten frammanad av en omöjlig arbetsmarknad. ”Du behöver bara vara den mest ihärdiga.” Ansök allt, så får du något. Detta påbud påvisar dock enbart en annan sida av samma mynt. En nyliberal ideologi som systematiskt gör att de misslyckade fortsätter att misslyckas. En amerikansk dröm, eller snarare lögn, maskerad som tröst. Misslycka dränerar och förhindrar ihärdighet. Misslyckanden är otrevliga, oinspirerande, samt något du inte har råd med om du tillhör dom som det ekonomiska systemet systematiskt missunnar.

Var får den misslyckades förtvivlan sin plats i realtid, när ingen lösning finns inom sikte? Hos psykologen, om vården inte privatiserats och fördyrats, i tragediporrens spaltmeter, om den lyckas passa in i mediernas scooplogik, bland närstående, om de inte övergivit dig eller sagt åt dig att sluta klaga och tänka positivt. Vårt ekonomiska system bygger på att de flesta aldrig ska lyckas på riktigt, samtidigt gör sociala medieföretag profit på att vi ska marknadsföra bilden av oss själva som lyckade, värda att avundas, värda att följa – vilket många personer kanske känner sig än mer tvungna att neurotiskt upprätthålla när de håller på att gå sönder inuti.

Även om talet om att våga misslyckas kan kännas som en frigörelse från Instagramvärldens många filter, riskerar det att bli del i accepterandet av ett system där den faktiska sociala rörligheten minskat. Istället för att individer ska känna stolthet över sina misslyckanden, kanske vi borde börja ta itu med strukturella problem och tala om villkoren för framgångar och motgångar i kollektiva termer? När en marxistisk transrörelse poängterar att transkvinnor som grupp ofta lever under fattigdomsgränsen och inte får några andra jobb än sexarbete, vill en debattör som Kajsa Ekis Ekman lyfta fram enskilda framgångsrika transkvinnor som Caitlyn Jenner och VD:n Martine Rothblatt, för att påvisa att transkvinnor minsann är privilegierade. Individualisering har länge varit en liberal strategi – rasismen har avskaffats, titta bara på Barack Obama! Sexismen är en del av historien, Merkel leder EU, Oprah är mångmiljardär! Liberalismens ettriga firande förlorar stjärnglansen när en tittar närmare på kollektiva gruppers faktiska förhållanden, festförstöraren får då finna sig i att berätta om de mångas misslyckanden och citera sociologen Pierre Bourdieu som kallade klassresenärer för ”mirakulösa undantag”.

När det sägs att våra framgångsmöjligheter ökar om vi vågar misslyckas och när vi mottar 299 avslag för att en dag till slut få ett Ja, är det naturligtvis korrekt. Men det rubbar inte ett system där vissa får ta emot en inbjudan tidigt i livet och slipper banka på dörren för att släppas in. Och även om vi kanske samlar på oss livserfarenhet och lär oss mer om världen genom motgångar, är det alldeles för många som fullständigt går sönder och bryter ihop på vägen.

Men, en annan sida av uppvärderandet av misslyckanden är att det kan fungera som en vital kritik av kapitalismens framgångskrav och tvånget att vara produktiv och extraordinär för att anses värdig. I boken ”The Queer Art of Failure” lyfter genusvetaren Jack Halberstam fram misslyckandet som en motståndsform som erbjuder mer kreativa, överraskande, och samarbetande sätt att existera i världen. Han tar upp hur författarna Elfriede Jelinek och Jamaica Kincaid använder sig av olyckliga och ofta osympatiska protagonister i sina romaner, och inte skäms för att göra sina läsare deprimerade.

Nog behöver vi fler berättelser om misslyckanden som motvikt mot framgångssagorna vi ständigt matas med som foie gras. Och visst är det viktigt att lyfta på skamtäcket och visa våra motgångar, även i nutid, när såren inte läkts och problemen inte lösts. Utopin må knappast vara en värld där alla alltid är lyckliga och ingen någonsin misslyckas, men vi bör inte heller nöja oss med ett samhälle där de många intersektionella orättvisorna villkorar vår tillgång till allt det som tillmäts värde. För i slutändan ges misslyckandet inget värde förrän det skördat en framtida framgång, och kanske är inte uppvärderandet av misslyckandet det viktigaste värderingsskiftet i sikte, kanske är det väsentligare att helt hoppa över dikotomin lyckas-misslyckas och istället vörda den empatiska, ärliga, snälla människan, samt förbättra allas ekonomiska och sociala villkor?

Problemet är att vårt samhälle faktiskt inte ändrat sina värderingar och sätt att bemöta misslyckande på djupet, snarare har misslyckandet absorberats av lyckans logik. Misslyckan mottar aldrig ett egentligt erkännande, istället förstärks den dikotomi som vaktar framgångssagans territorium. När misslyckandet belyses från ett strukturellt perspektiv förstår vi att det är ett nödvändigt och verkligt ont enbart inom ett visst ekonomiskt och kulturellt system. Vad händer med lyckans olyckliga prefix utanför rådande samhällsramar? Går det att föreställa sig att misslyckas utan att lyckas? Ett fokus på misslyckandet kan innebära början på en separation från dess bättre framgångsrika hälft, där alternativa värden på riktigt kan erkännas. Men då måste vi också börja inse att även strävandet efter att lyckas oundvikligen leder till ett misslyckande, då det ligger i strävandets natur att aldrig få nog. Så fort vi nått ett mål, följs det upp av ett annat. Och krisen kommer som ett brev på posten den dag då framåtandan falnar.

När en skärskådar ”våga bli refuserad”–misslyckandelogiken är det tydligt att målet alltid måste vara att lyckas i slutändan, och fortfarande premieras ett aktivt, ihärdigt görande. Passivitetens misslyckande vill ingen hylla, det förknippas snarare med lathet och timiditet. Men istället för produktivitet, effektivitet och agens, skulle misslyckandet kunna framhäva vikten av det passiva livets erfarenheter av långsamhet, tveksamhet, sårbarhet och belåtenhet. Ett mer kollektivt tänkande där långsamhet och tvekan ger plats åt andra, och där sårbarhet och belåtenhet erkänner jagets begränsningar. För att misslyckandet skall vara annat än en lyckans abort måste dess pedagogiska potential politiseras. Att misslyckas tillsammans belyser misslyckandets samhälleliga roll och funktion, vilket kan komma att utmana dess naturaliserade ontologi. Att misslyckas tillsammans och lyssna till varandras kollektiva klagosånger är förutom en politisk ambition också en verklig tröst. Att misslyckas tillsammans gör lite mindre ont än att misslyckas ensam. Kanske kan en sådan syn på misslyckandet leda till att vi slutar fokusera på individuella ambitioner och börjar bygga ett samhälle där alla får tillgång till drägliga livsvillkor, och kanske kan vi till och med känna oss lite mer nöjda med det.