Olle Wästberg borde veta. Han har varit liberal riksdagsledamot, statssekreterare i finansdepartementet, chefredaktör för Expressen, generalkonsul i New York och ordförande för 2014 års demokratiutredning. Han ser i sin bok, ”Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid”, hotet främst i den nationalistiska populismen och lösningen i en demokrati där avståndet mellan väljare och valda är litet. Det var på den punkten bättre förr.

Med professionaliseringen av politiken har det skapats en politisk elit som kan leva sitt liv avskilt från medborgarna. Dessutom vill Wästberg stärka de demokratiska grundlagarna, public service och domstolarnas ställning. Varför inte en svensk författningsdomstol?
Wästberg hör till den del av Liberalerna som inte vill släppa fram Sverigedemokraterna till makten. Han tar också upp de ekonomiska klyftor som ökade med Reinfeldtpolitikens jobbskatteavdrag.

Dessa ökade klyftor har utgjort en grogrund för populismen. Men där tar resonemanget slut och att det skulle kunna finnas en konflikt mellan demokrati och ekonomi är inget som han reflekterar över.

Det gör däremot professorn i statsvetenskap Sofia Näsström. Hon vill med sin bok, ”Demokrati. En liten bok om en stor sak”, höja vår ”medvetenhet om vad det innebär att leva i en demokrati”. Hon ser problem med att de personer som vi väljer i nationella val saknar makt att styra globalt över ekonomi och miljöförstöring. Hon tar också upp egendomsrätten som ”en av filosofins sällsamheter”. Hur gick det till när några fick den medan andra kammade noll?
Näsström konstaterar att staten och kapitalet sitter i samma båt.

”Egendomsägarnas intressen finns redan inbyggda i statens definition, vilket gör att de som sitter på kapitalet kan härska utan att styra.”

Precis, kan inte uttryckas bättre. Den västerländska demokratins grundläggande brist handlar om just detta märkliga att den ekonomiska makten, kapitalismen, inte skulle ha något med demokrati att göra. Eller tvärtom, att den är en förutsättning för demokrati. Hur hamnade vi där?

Men när Näsström väl har konstaterat detta släpper hon ämnet och allt återgår till att det nuvarande tillståndet nog, trots allt, är det bästa tänkbara, bara vi håller i som det heter nuförtiden. ”Vi kan revidera vår världsbild och börja om. Det är hoppfullt. Det är demokrati.” Men den kapitalistiska makten finns där oförändrad!

Ett historiskt perspektiv på demokratins utveckling ger oss professor Anders Burman i sin bok ”Dissensus. Drömmar och mardrömmar i demokratins idéhistoria”. Burman visar med historiska exempel på radikaliteten i det demokratiska tänkande som ifrågasatte vad de flesta ansåg vara naturligt rådande hierarkier.

Med den amerikanska och den franska revolutionen i slutet på 1700-talet uppstår tankar om ett demokratiskt styrelsesätt byggt på principen en person, en röst. Men i båda dessa revolutioner klargörs att det vi kallar för mänskliga rättigheter ska underordnas egendomsrätten. Det är borgerligheten som nu tar makten och egendomen måste skyddas mot  den snabbt växande underklassen.

Mot den demokratiska principen, en person, en röst, fanns ett betydande motstånd inom den tidens liberala och konservativa eliter. Liberalen John Stuart Mill ansåg att de som inte kunde försörja sig inte heller borde få rösta och för säkerhets skull borde rösträtten graderas så att de med pengar och utbildning hade fler röster. Däremot ansåg han att kvinnor skulle ha samma rättigheter som män. Om en viss ambivalens till demokratin fanns hos liberaler tvekade inte en konservativ som Edmund Burke att blankt avvisa de demokratiska tänkesätt som hotade den i samhället rådande naturliga rangordningen.

Tidens socialister var positiva till rösträtten, den borde rimligen gynna den snabbt växande arbetarklassen, men rösträtten var i regel inte den stora frågan, det var den sociala frågan, som handlade om att klara livhanken och överleva. Så tänkte också Marx som inte hade något emot den allmänna rösträtten, utan tvärtom i Kommunistiska manifestet ser demokratin som det redskap som ska ”höja proletariatet till härskande klass”. Det avgörande var att få stopp på den utsugning som tvingade proletariatet att leva under usla sociala villkor och ofrihet. Att den härskande klassen skulle frivilligt genom allmän och lika rösträtt ge ifrån sig makten sågs som helt orealistiskt.

Den allmänna och lika rösträtten skulle dock ganska snart komma att genomföras i rader av europeiska länder. Arbetarrörelsens organisering och växande styrka politiskt och fackligt är helt avgörande, men också att ett samförstånd kan uppnås med liberala krafter. Kvarstår dock att det under 1900-talet fram till idag är, som Burman påpekar, ekonomin som sätter ramarna för politiken. På denna punkt skulle jag velat ha en fördjupad diskussion. För vad innebär det att den grundläggande demokratiska principen, en person, en röst, inte tillämpas inom det arbetsliv där vi människor tillbringar en stor del av vårt liv, att ekonomin tillåts vara ett område som inte styrs demokratiskt?

Den bok som mest ingående tar upp och intresserar sig för detta problem är Folke Tersmans och Torbjörn Tännsjös ”Folk & Vilja. Ett försvar av demokratin i vår tid”. Här har två filosofer tagit sig an den problematiska demokratin. För dem är demokratin en beslutsmetod, vilket kan låta väldigt insnävande på en diskussion, men så är det faktiskt inte. De lyckas med sin definition ändå behandla viktiga demokratiska problem. Tas demokratin på allvar finns ingen anledning att begränsa den till ett politiskt fält.
Demokratin bör tvärtom vidgas till det ekonomiska livet. Redan idag finns möjligheter att i Sverige driva demokratiska företag.

De möjligheterna skulle avsevärt kunna förbättras genom en lagstiftning som gynnar kooperativt företagande enligt Tersman och Tännsjö. Så ser det ut i flera andra europeiska länder och även i USA, men i Sverige har, märkligt nog kan man tycka, ett motstånd funnits mot denna typ av företag. Goda exempel finns dock och det gläder mig att de särskilt nämner arbetarägda Ljuders nickelsilverfabrik som 2015 fick Jämlikhetsfondens stora pris.
Ingen anledning finns heller att låsa in demokratin innanför nationsgränser enligt författarna: ”endast om demokratin etableras på global nivå kommer demokratin på nationell nivå att kunna räddas.” Miljöhot, global upphettning, fattigdom och mäktiga ekonomiska intressen måste mötas av demokratiska motkrafter på global nivå. För Tersman och Tännsjö är det stora problemet de begränsningar som vidlåder vårt demokratiska system. Det är hoppfullt, tycker jag, för vem kan väl vara emot mer demokrati?