De har delat upp sidorna mellan sig, Carl Johan De Geer inleder. Hans text sveper i en rad korta essäer och reflektioner från fiktion till hågkomst, från minnen – tillbaka till fiktion. Han förklarar:

– Själv har jag ju blivit invaderad, ända sedan jag var ung, till exempel av James Bond-filmernas skurkar. De skurkarna vill alltid förinta, inte bara James Bond utan även hela mänskligheten, hela planeten. Jag tycker att jag har blivit hjärntvättad av fiktiva ondskefulla figurer, sådana som skrattar innan de vill såga itu en person.

Tillsammans har författarna utforskat bland annat hur ondskebegreppet fungerar som myt. Ulrika Nandra utvecklar:

– Vi kanske vill ha ondskan som myt – men varför är det så? Jag försöker föra ett resonemang där det finns olika förklaringar, kanske är ondskebegreppet bara bortförklaring, kanske skymmer det sikten där vi egentligen skulle behöva leta efter andra orsaker. Kanske behöver vi titta på våra finansstrukturer och system – pengarnas väg in och ut ur våra fickor och i samhället? Kan man tänka sig att ekonomin tjänar på ett ondskebegrepp?

Ulrika Nandra resonerar om dessa frågor i sin del av boken, när hon för resonemang utifrån samtida journalistik och forskning, om ondska som den kan förstås inom individen och inom gruppen. Och hon gör kopplingar till IS, Abu Ghurayb, radikal islamism, rasism, terrorism, flytande rädsla, Förintelsen, genus och krig, sextrafficking, makt, folkmordet i Rwanda...

Efter sina många år som utrikeskorrespondent har hon allt mer kommit att reagera över hur journalister tar till begreppet ondska i stället för att gräva djupare:

– En anledning till att jag intresserar mig för ondskebegreppet är att jag ganska ofta har fått höra det i mediesammanhang, journalister som formulerar frågan efter ett terrordåd: ”Hur kan vi förklara sådan ondska?” Då tänker jag: Ett begrepp som har så religiösa konnotationer, Lucifer-associationer – är det verkligen rimligt att använda ordet, i sammanhanget? Vi journalister är inte alltid bra på att få in nyanser i våra samhällsskildringar. Ibland tror jag att vi inte vill ändra på vår bild av ondska. Den är ganska rolig, underhållande, förenklad. Och vi människor vill gärna förenkla för att begripliggöra.

Står i vägen

Författarna resonerar kring vad som händer om begreppet ondska är låst, riskerar det då att stå i vägen för att vilja förstå, begripa? Ulrika Nandra vill att vi vänder och vrider på frågeställningen:

– Om vi ”vet” vad som är ont, missar vi andra aspekter då, som översitteri, övergrepp som inte är lika onda som det utpekade – och om de då inte är onda, är de då goda? Likgiltighet är också spännande, att vi vänder bort blicken, vad innebär det? Man skulle nog kunna väva in likgiltighet i ett ondskebegrepp – om man nu vill det.

Godtycklig lista

I boken listar Carl Johan De Geer exempel på ondska och avslutar med kommentaren att den listan är godtycklig och ofullständig. För något av det ondaste idag är kanske massbilismen, vilket ingen kategoriserar som ondska. Trots att vi ser ondskefulla konsekvenser av fossildrivna bilar –klimatförändringarna som dödar och kommer att fortsätta döda människor – talar ingen om detta i termer av ondska. Vi förväntas le och dricka kaffe med de ”onda” bilisterna och flygresenärerna.

– När jag träffar dessa bilister på mitt stamcafé så är jag ju trevlig mot dem, för det är människor som jag tycker om. Det pågår ett livspussel i radhuset, det har varit en skilsmässa och barnen behöver köras till olika aktiviteter. Då tänker jag mig bilanvändandet utifrån tanken att man inte kan ändra reglerna mitt i matchen. Domaren i en fotbollsmatch kan inte säga att från och med andra halvlek gäller inte offside-regeln längre. Människor lever sina liv efter ett system som vi kallar livspusslet som är svårt att få ihop, säger Carl Johan De Geer.

Måste vi inte ändra reglerna om vi ska fixa det här?

– Jo, visst måste vi det. Men man kan ju förstå det absurda i svårigheten när reglerna ändras. Jag skriver i boken om filmen ”Hajen” och om hur människor vill att polisen ska stänga av badstranden för att en haj har bitit ihjäl människor som badar. Borgmästaren säger att det kostar för mycket pengar, orten lever på turismen. Vi kan inte stänga stranden. Men när borgmästarens egna barn är i närheten när en person blodigt bits ihjäl – då stänger han stranden. Makthavare behöver antagligen få sina egna hus bortspolade, sedan förbjuder de fossila bilar, säger Carl Johan De Geer.

Hur användbart är egentligen ordet ondska vid försök att förstå handlingar som är hemska, våldsamma, skadliga. Bör vi jobba oss bort ifrån att använda ordet?

– Jag tänker att vi kan använda vilka ord vi vill. Men jag hoppas att läsaren får med sig många nya frågor. Ju mer vi kan vara ärliga med vad ordet tjänar till när det hamnar i ett sammanhang och vilka syftena är med det, desto bättre. Vi har flera exempel historiskt och i pågående konflikthärdar där man kallar fienden för parasit eller kackerlackor, ett tillskrivande av inhumana egenskaper. Själva sättet att prata om något som ont kan vara ont, säger Ulrika Nandra.

Normalt eller ondska?

Författarna ser utifrån sin analys av ondske­begreppet kritiskt på det samhälle vi lever i och hur det som kallas normalt lika gärna kunde kallats ondska.

– Vi kallar vårt samhälle för ett modernt välfärdssamhälle och ändå måste vi, för att få en bostad, låna pengar. Är det rimligt, varför accepterar vi ett sådant samhällssystem? Jag tror att väldigt få människor tänker tanken att vi inte behöver acceptera detta. Vi har normaliserat, vi är effektiva medborgare, stresståliga, det vi gör ska ge avkastning. Vi behöver kanske fråga om det är något av detta som gör att vi kan förstå ohälsotalen och ökningen av den psykiska ­ohälsan? Säger Ulrika Nandra.