"De flesta förövare är män"

Den första kampanjen visade kvinnor som våldsoffer och den väckte ingen vidare uppståndelse. Den andra riktade sig till män, med budskap som ”Riktiga karlar slår inte kvinnor” och hade positiva bilder på kända män. Den fick stor medial framgång och ett starkt stöd. Den tredje kampanjen synliggjorde barnen i relationer där pappan slår mamman, med texter som ”Måste jag träffa pappa imorgon?” och ”Tänk om mamma dör! Snälla, ring polisen!”

Den möttes av en massiv våg av arga insändare, svarta tidningsrubriker och anmälningar. Kampanjerna och deras mottagande är ett av de exempel på provokationer som beskrivs i boken Våldets kön, kulturella föreställningar, funktioner och konsekvenser, som skrivits av etnologerna Gabriella Nilsson och Inger Lövkrona vid Lunds universitet. Exemplet sätter fingret på en smärtpunkt i debatten om könsrelaterat våld: utpekandet av män som grupp.

– Vi kan prata hur mycket som helst om våld så länge vi inte pekar på förövaren, säger Gabriella Nilsson till Dagens ETC.

– Det är otroligt svårt att prata om män som social kategori över huvud taget, det väcker så mycket provokation. Utpekandet av män som könad kategori är problematiskt eftersom män är vana att betraktas som individer, inte som grupp.

Gabriella Nilsson har länge uppehållit sig kring frågor om hur vi politiskt förhåller oss till och hanterar mäns våld mot kvinnor. Boken Våldets kön tar ett samlat grepp om företeelsen könsrelaterat våld. Den berör mäns våld mot kvinnor, mäns våld mot män och mäns våld mot sig själva, men även kvinnors våld. Genom ett historiskt perspektiv synliggörs hur dagens föreställningar om våld och våldets funktioner i samhället har en lång historia. Många av de hetsiga debatter vi ser idag går att känna igen från tidigare.

Historielös debatt

Gabriella Nilsson menar att det finns en historielöshet i hur vi förhåller oss till våldet, inte minst kring kvinnors kamp mot våld. Hur stort motstånd kvinnors kamp alltid har väckt. Ett exempel på hur historielösheten kan ta sig uttryck är enligt Gabriella Nilsson Maceij Zarembas artikelserie om vårdnadstvister.

– Det han gjorde var att plocka ut representanter för ena sidan i en väldigt hårt politiserad debatt och använda dem som experter. Detta utan att nämna att dessa experter var väldigt kontroversiella under hela 1980-90-talens incestdebatt. Det är som att den historiska bakgrunden till det han skriver om glömts bort, säger Gabriella Nilsson.

Vi talar inte om manligt våld

Boken problematiserar det faktum att kön sällan synliggörs när det kommer till mäns våld. Vi talar hellre om gatuvåld, huliganvåld eller familjevåld än om manligt våld.

– Vi menar att våld ska förstås som könsrelaterat oavsett vilken typ av våld det rör sig om. Inte för att peka ut att de flesta förövare är män, utan för att det är uppenbart att våld får olika konsekvenser, uppfattas olika och har olika funktion beroende på om det är män eller kvinnor som utövar det. Vi borde prata om kön hela tiden. Kön är den dominerande gemensamma nämnaren när det gäller att förstå våld.

Gabriella Nilsson berättar att många av statens insatser mot våld riktat sig till våldsoffer och framför allt kvinnor. Få insatser har gjorts mot män för att få stopp på våld.

– Nån gång måste det börja handla om pojkars och mäns maskulinitetskonstruktion. Om att skapa samhälleliga möjligheter för en manlighet utan våld. Och för att nå dit måste vi se alla former av mäns våld som ett sammahållet fenomen.