Man var missnöjd med den gamla ordningen i landet, och tog kamp för individens frigörelse från traditionella maktcentra: aristokratin, monarkin, kyrkan. Motståndet mot att vissa människor automatiskt fick rättigheter blott genom födsel, tradition och hävd delade liberaler med socialister. Det var ett motstånd som sågs som ”vänster” till skillnad från den konservativa och bevarande högersidan – ett synsätt som återspeglas i Norges och Danmarks namn på liberala partier, ”Venstre” respektive ”Radikala venstre”.
I bakgrunden fanns reaktionerna på den stora franska revolutionen 1789. Socialisterna tyckte sig se att en sådan politisk revolution, med dess upphävande av feodala rättigheter, inte var tillräckligt för en reell samhällsomvandling. Den ekonomiska makten bytte skepnad, men kvarstod som en odemokratisk makt. Följden blev att man krävde även en ekonomisk och social revolution – men där kom det socialistiska lägret att skilja sig från det liberala. Någon ekonomisk revolution har de liberala partierna aldrig åstundat.
I John Stuart Mills bok ”Om friheten” från 1859, ibland kallad ”liberalismens bibel”, står följande centrala mening: ”Över sig själv, över sin egen kropp och själ är individen suverän”. Formuleringen rymmer det liberala projektets grund. Den individ som är ”suverän” har rätt till privat ägande, tillträde till en marknad som sköter sig själv enligt sina egna principer om utbud och efterfrågan, yttrande- och mötesfrihet och ett privatliv som ingen lägger sig i genom politiska beslut. I ”Om friheten” vill Mill dra en gräns mellan denna suveräna individ och ”den makt som samhället lagligen kan utöva över individen”.
Det är inför var den gränsen ska dras som liberaler har varit kluvna mellan mer socialliberala och mer laissez-faire liberala läger. Men innan frågan om gränsen överhuvudtaget kan aktualiseras har Mill, måhända ofrivilligt, pläderat för en viss syn på människan. För gränsdragningens själva förutsättning är ju att den enskilda individen existerar som en komplett individ redan innan hen ingår relationer med, och formas av, samhället. En individ kan alltså existera före kulturen, före samhället. Hen kan skapa sig själv utanför sitt sociala sammanhang.
Om man skulle be en liberalt övertygad person att reflektera lite över det här, över hur vi blir till som människor, över vilken roll samhälle och ekonomiskt system spelar för den enskildas egen personlighet och liv utesluter jag inte att liberalen skulle vara beredd att tillstå att individen inte är ensam upphovsperson till sig själv. Men grejen är att de inte reflekterar över det här, och framförallt inte i politiska sammanhang. De skulle antagligen mena att den frågan är en privat sådan. Och då är vi tillbaka där vi började: i synen på förhållandet mellan det allmänna och det privata.
Det jag vill säga är att själva begreppet individ är ett komplicerat begrepp, men att liberaler tenderar att behandla det som ett givet och enkelt sådant. Något liknande gäller även det andra liberala grundbegreppet, nämligen frihet. För att kunna förstå något om, och kunna förverkliga frihet måste vi först slå fast var gränserna går för mänsklig frihet. Klimathotet har visat att vi inte är fria att agera hur som helst; de biologiska varelser vi är kräver att vi inte förstör betingelserna för vårt liv – vi är inte fria att producera och konsumera på vilket sätt och i hur hög utsträckning som helst.
Inte heller som enskilda individer kan vi vara helt fria att forma vår eget liv som vi själva önskar. Det beror på något så banalt som att vi måste försörja oss, vi måste göra någonting för att skaffa mat. Och vad just jag som individ gör för att försörja mig beror på vilket samhälle jag föds in i, vilken teknologi och vilka ägandeförhållanden som råder där. Varje historiskt samhälle har en speciell infrastruktur för mänsklig försörjning, och den infrastrukturen är inte den enskilda individen fri att välja bort.
Jag menar att både individ- och frihetsbegreppet är märkligt ytligt behandlade av den ideologi som samtidigt sätter dem så högt. Men jag tror inte att det är orsaken till att Liberalerna riskerar att hamna under fyraprocent-spärren i årets riksdagsval. Kanske är det snarare uttryck för en omvänd ”segra eller dö”-logik, som Sverigedemokraternas Mattias Karlsson formulerade det.
Liberalerna har segrat i så hög grad att till och med Socialdemokraterna nu har blivit vad Folkpartiet en gång var. Kanske har partiet segrat sig till döds.
