Charlotte Rampling räddar ”Grandmother”

Handlingen är enkel och kommer i andra hand, det intressanta med ”Grandmother” är Sam och Ruth. De är skickligt och effektivt skrivna, man kommer dem genast nära. Deras relation präglas till en början av antagonism: det sista Sam vill är att passa upp på sin farmor och Ruth hatar att vara rullstolsburen med brutet ben. Snabbt infinner sig en galghumoristisk jargong.

Sam är suicidal sen hans mamma gick bort efter ett utdraget sjukdomsförlopp. George Ferrier gestaltar hans ångest genom att vara stingslig och irritera sig på minsta lilla. Han har ett par bedrövade miner som får göra jobbet. Kemin med legendaren Rampling låter ­honom åka snålskjuts på en bättre skådespelares talang.

Ruth, å sin sida, tillbringar dagarna med en stor kanna gin. Hon tar sitt supande på största allvar. Hon kan inte försonas med insikten att åldern har brutit ner hennes kropp och att hon inte har särskilt mycket tid kvar i livet. Rampling spelar Ruth med värdighet. Hon har ett stoiskt lugn, även när hon levererar den ena syrliga vulgariteten efter den andra. Mycket av hennes spel sker i hennes ögon och genom noggrant fraserad dialog, hon får med små medel fram Ruths smärta.

Sam och Ruths kivande är till en början underhållande, men effekten avtar rätt fort. Det är kul och absurt när Ruth först kastar ett glas efter Sam, missar, får en ny chans och då träffar honom stenhårt över näsan. Men det är inte lika underhållande när de ska försöka utvinna humor ur hur mycket sprit Ruth kan hinka eller att hon har rökt gräs i sin ungdom.

”Grandmother” har sina gripande stunder och tillräckligt många lyckade skämt för att humorn inte ska kännas malplacerad. Men framför allt är det Charlotte Rampling som gör den värd att se.