”Sagan om Sagan om ringen” kan sägas vara två sinsemellan mycket olika böcker som båda tar sig an J.R.R. Tolkiens trilogi om härskarringen. Den förra handlar om sjuttiotalets progressiva musikscen och den legendariska skiva som Bo Hansson skrev inspirerad av Tolkien. Det är rätt vildvuxet och nyckfullt, men också sympatiskt och charmigt som tidsdokument. Vem kunde ana att plastpåsar en gång i tiden ansågs symbolisera uppror och frisinne? Guess you had to be there. Och då kan man åtminstone glädja sig åt att Peter Bryngelsson var just det och kan berätta efteråt.
Den andra boken, som utgör lejonparten av texten, är betydligt mer ambitiös – här vill författaren visa hur Tolkiens sagovärld vetter mot högerextremism och konspirationsteorier. En viktig poäng är att sätta fingret på ”den reaktionära grundsyn som blir konsekvensen av faktorer som författaren utelämnar”, så som ”empati med motståndare och kvinnlig representation”.
Tyvärr är den också ett fullständigt haveri. Detta är sakprosa som alltför ofta har fel i sak. Bryngelsson hävdar att verket ”skrevs mitt under kalla kriget” och bör läsas mot tidens spänning mellan öst och väst – men trilogin skrevs i etapper mellan 1937 och 1949, alltså huvudsakligen under det andra världskriget. Författaren vet också att berätta att trilogin ”i autism-sammanhang […] går under koden LOTR”. Förkortningen skulle alltså syfta på ”en underförstådd läsning av Tolkiens saga” och vara ett sätt att kommunicera invigda emellan – i själva verket är förkortningen väl vedertagen och används lite varstans.
Motsägelser förekommer. Först heter det felaktigt att Peter Jackson i sin filmatisering avviker från förlagan när han låter sköldmön Éowyn dräpa häxmästaren av Angmar. I boken skulle detta i stället ha utförts av hoben Merry. När samma scen senare diskuteras på nytt hävdas det (korrekt) att filmen i stort sett följer Tolkiens text medan Ohlmarks översättning felaktigt låter Merry utdela hugget. Och så fortsätter det: Ernst Jünger tillskrivs Friedrich Nietzsche-aforismer och ”Birds Aren’t Real”, en uttalad drift med konspirationsteorier, presenteras som allvarligt menad. Slarvet är iögonfallande.
När Bryngelsson skriver om musik kan han på ett elegant sätt koppla samman estetiska uttryck med en tidsanda som när han beskriver hur ”70-talets drömmande accentuerades i ett gåtfullt synkoperat halvtempo” under 80-talet ger vika för en ”allt rakare och bestämd marsch” i fjärdedelstakt. Litteraturläsningarna är i jämförelse ofta torftiga.
Genomtänkt ideologikritik är nödvändig, i synnerhet gällande verk med stort inflytande. Men om den inte kombineras med estetisk sensibilitet mynnar det lätt ut i ett sterilt felfinneri som inte förmår förklara den lockelse verket uppenbarligen utövar på många. Här tycks ofta överensstämmelse med verkligheten vara idealet, oklart varför. Att Ringens värld svarar dåligt mot en historiematerialistisk förklaringsmodell kan vara en startpunkt för en fördjupad diskussion men räcker inte långt som isolerad iakttagelse.
Det blir som att fråga sig varför gestalterna i en opera alltid sjunger. Också bristen på kontext stör. Den ideologi som ska avslöjas tycks emellanåt också gälla ”andra fantasyhistorier” – utöver Harry Potter och ”Game of Thrones” är det dock skralt med namn. Hur är det till exempel med konservatismen hos William Morris eller Ursula Le Guin?
Det är aldrig kul att skriva ner böcker. Men den som anser att kvalificerade samtal om estetik faktiskt är något annat än rent tyckande måste också säga ifrån när något inte håller måttet. Det gör inte den här boken. Ska man berätta för andra hur det egentligen ligger till gör man klokt i att själv först ta reda på hur det ligger till.
