Miu, en tonåring som med tiden visar sig ha magiska förmågor, befinner sig i helvetet. Genom människohandel har hon hamnat i Köpenhamn. Hon är inlåst i en murken källare som hon delar med en drös frihetsberövade prostituerade. Hon är påväg att slussas in i bordellmagnaten Andrés verksamhet men lyckas under ett oövervakat ögonblick fly och tar riktning mot Köpenhamns moraliskt förfallna, och förbryllande, undre värld.
Den danska genreregissören Nicolas Winding Refn har hunnit med mycket under sin snart trettioåriga karriär. Han har gått från att göra skitig realism i gangsterrullen ”Pusher” (1996) till neondränkt stilism i modeskräckisen ”The Neon Demon” (2016). I ”Copenhagen Cowboy” smälter en tjugosex år lång karriär samman i ett skogstokigt serie-äventyr.
”Copenhagen cowboy” börjar i ”Lilja 4-ever”-aktig deppighet. Tonåringar från Balkan säljs för någon tusenlapp och förslavas i källarhålet där livet präglas av en darwinistisk skolgårdsmentalitet. Äta eller ätas. Det är en svårsmält och drabbande vardagsskildring i grått. Kameran är handhållen och ekon från ”Pusher”-trilogin slår mot betongväggarna.
Tonen skiftar dock rätt fort. Efter det första avsnittet blir den tunga misären i stället mustigt färgstark och handlingen mer spektakulär. Estetiken närmar sig den überstiliserade, senare Refn. Kameran är statisk, elektronisk musik bombar på i högtalarna och scenerna dränks i blått, lila och rosa. Det är stundtals så snyggt att jag häpnar.
Mius magiska krafter träder fram och leder till häftiga scener. Hon slåss som Bruce Lee. Hon kan hela genom beröring. Det försvagar däremot spänningen lite grann. Det är aldrig särskilt ovisst vem som kommer gå segrande ur striderna.
Det största nöjet med serien är att fnissande undra vad fan man nyss såg. Den är fylld av spektakulärt konstiga inslag. Som att den depraverade skithögen Sven grymtar som en gris vid tilltal. Inte bildligen alltså. Bokstavligen. Logiken verkar vara att Sven är ett svin och således pratar han som ett sådant.
Senare får en arisk seriemördare en oväntad present av sina föräldrar. Seriemördaren har just blivit lemlästad av ett gäng utsvultna grisar. Ansiktet är blåslaget och benen krossade. Men allra värst: de har glufsat i sig hans penis. Presenten består i en kukprotes. Hans pappa håller ett stoltserande tal om storheten i det manliga könsorganet. Vid det här laget känner jag att precis vad som helst kan hända.
Vad som helst händer också. Lik visar sig vara vampyrer och väcks till liv av modersblod. Kanske är utomjordingar inblandade. Allting är slående välgjort. Det må vara lite för många disparata inslag för en nätt serie på knappa fem timmar men i det stora hela är det petitesser. ”Copenhagen Cowboy” är redan några få dagar in på det nya året en god aspirant till 2023:s mest originella serie.
