Barbara Ehrenreich: Kan vi lura ­åldrandet?

Som tonåring ville jag bli naturvetenskaplig forskare, men sedan hände för många saker som ledde mig åt ett annat håll, så i stället blev jag vetenskapsentusiast. Jag vill inte tillbringa mitt liv med att sitta i ett laboratorium eller observatorium och tålmodigt anteckna mätresultat, men jag läser gärna forskningsrapporter om alltifrån astronomi till biokemi, ofta i förtuggad form, till exempel i tidskrifter som Discover eller Scientific American. För tio år sedan hittade jag något i den senare som var oerhört upprörande, och min enda tanke var: Det här förändrar allt.

Artikeln var skriven av en av redaktörerna, och i den stod det att immunförsvaret faktiskt hjälper tumörer att växa och sprida sig, vilket är ungefär som om brandkåren var full av pyromaner. Vi känner alla till att immunförsvarets funktion är att skydda oss, vanligen från bakterier och virus, så när det gäller cancer hade man kunnat vänta sig att det skulle reagera med en samordnad väpnad defensiv. Som student hade jag arbetat i två olika laboratorier med fokus på att kartlägga immunförsvarets mekanismer, och jag hade kommit att se det som en magisk och mestadels osynlig skyddande mantel. Jag kunde så att säga vandra genom dödsskuggans dal, eller exponera mig för livsfarliga mikrober, och inte behöva frukta något ont, för mina immunceller och antikroppar skulle skydda mig. Och så gick de plötsligt över till andra sidan.