Bokutdrag.

2019-09-02 14:15
Bild: Jessica Gow/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Barbara Ehrenreich: Kan vi lura ­åldrandet?

Barbara Ehrenreich är aktuell med en ny bok, ”Att lura åldrandet – hälsohetsen som jagar oss ända in i döden”. Dagens ETC kan nu publicera ett smakprov. Hon vänder på myten om den hälsosamma kroppen och riktar fokus bort från individen, till samhälle och ekonomi.

Som tonåring ville jag bli naturvetenskaplig forskare, men sedan hände för många saker som ledde mig åt ett annat håll, så i stället blev jag vetenskapsentusiast. Jag vill inte tillbringa mitt liv med att sitta i ett laboratorium eller observatorium och tålmodigt anteckna mätresultat, men jag läser gärna forskningsrapporter om alltifrån astronomi till biokemi, ofta i förtuggad form, till exempel i tidskrifter som Discover eller Scientific American. För tio år sedan hittade jag något i den senare som var oerhört upprörande, och min enda tanke var: Det här förändrar allt.

Artikeln var skriven av en av redaktörerna, och i den stod det att immunförsvaret faktiskt hjälper tumörer att växa och sprida sig, vilket är ungefär som om brandkåren var full av pyromaner. Vi känner alla till att immunförsvarets funktion är att skydda oss, vanligen från bakterier och virus, så när det gäller cancer hade man kunnat vänta sig att det skulle reagera med en samordnad väpnad defensiv. Som student hade jag arbetat i två olika laboratorier med fokus på att kartlägga immunförsvarets mekanismer, och jag hade kommit att se det som en magisk och mestadels osynlig skyddande mantel. Jag kunde så att säga vandra genom dödsskuggans dal, eller exponera mig för livsfarliga mikrober, och inte behöva frukta något ont, för mina immunceller och antikroppar skulle skydda mig. Och så gick de plötsligt över till andra sidan.

Jag hoppades halvt om halvt att anklagelserna mot immunförsvaret skulle vederläggas inom några år och hamna i soptunnan för ”icke upprepningsbara resultat”. Men de kvarstod och är i dag öppet erkända av specialister på området, fast inte utan en viss tvekan som märks på att de ofta använder ordet ”paradoxalt”. Det är inte den sortens ord man förväntar sig att hitta i vetenskaplig litteratur (vilket jag övergick till efter de populärvetenskapliga tidskrifterna). Om något framstår som en ”paradox” i vetenskapliga sammanhang innebär det att mycket arbete kvarstår för att reda ut den – eller, givetvis, att man överger några av sina ursprungliga antaganden och börjar leta efter ett nytt paradigm.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Paradoxen om immunförsvaret och cancer är inte bara ett vetenskapligt mysterium; den har djupgående moraliska implikationer. Vi betraktar immunförsvaret som ”gott”, och i den populära hälsolitteraturen uppmuntras vi att vidta åtgärder för att stärka det. Särskilt cancerpatienter uppmanas att ”tänka positiva tankar” för att stärka sitt immunförsvar, mot bakgrund av den obevisade teorin att immunförsvaret är kommunikationskanalen mellan det medvetna sinnet och den till synes omedvetna kroppen. Men om immunförsvaret faktiskt kan möjliggöra tillväxt och spridning av cancer, kan ett starkare immunförsvar vara katastrofalt för patienten. Ett bättre råd skulle vara att hämma det med exempelvis immunsuppressiva läkemedel eller, varför inte, ”negativa tankar”.

I den idealvärld som biologerna föreställde sig i mitten av 1900-talet var immunförsvaret ständigt upptaget med att kontrollera alla celler det stötte på och slå ut dem som var abnorma. Detta kontrollarbete – så kallad immunövervakning – troddes garantera att kroppen hölls fri från inkräktare och andra skumma typer, inklusive cancerceller. Men framåt slutet av århundradet stod det allt klarare att immunförsvaret inte bara lät cancerceller slippa igenom kontrollerna. I strid med all biologisk logik hjälpte det cancercellerna att sprida sig och skapa nya tumörer på olika ställen i kroppen.

Jag tog det här personligt. För det första hade jag fått diagnosen bröstcancer år 2000, och det är en av de många cancerformer som bevisligen får medhjälp av immunförsvaret. Min cancer hade bara spridit sig till en lymfkörtel när den upptäcktes, men därifrån kunde den – ”gud förbjude”, som läkarna alltid fromt uttryckte det – sprida sig till levern eller skelettet. Min andra personliga koppling hade att göra med den typ av immunceller som har visat sig möjliggöra cancerns spridning: så kallade makrofager, vilket betyder ”storätare”.

Jag råkar kunna mer om makrofager än om någon annan mänsklig celltyp. Jag är ingen expert, men av olika anledningar blev det så att jag skrev mitt examensarbete om makrofager, och inte för att de hade med cancer att göra, vilket ingen misstänkte på den tiden. Makrofager betraktas som ”frontsoldaterna” i kroppens ständiga kamp mot inkräktande mikrober. De är stora jämfört med många andra kroppsceller, de dödar mikrober genom att äta upp dem, och de brukar vara väldigt glupska. Jag odlade makrofager i glasburkar, studerade dem genom mikroskop, märkte partiklar inne i dem med radioaktiva markörer och gjorde i största allmänhet allt vad en student kan göra för att förstå sig på dessa små livsformer. Jag trodde att de var mina vänner.

Sedan dess hade jag studerat och rapporterat om skeenden i betydligt större skala – i hela människokroppar och hela samhällen. Som amatörsociolog har jag sett sjukvårdssystemet i mitt eget land växa från en lokal angelägenhet till en storskalig industri med en årlig omsättning på tre biljoner dollar – en bransch som sysselsätter miljontals människor, dominerar alltifrån stadsdelar till stadssilhuetter, ger upphov till politiska dispyter om vem som ska betala för den och blir dödsstöten för politiker som väljer fel svar. Och vad har denna affärsverksamhet att erbjuda dem som inte själva är i branschen? Den utlovar ett långt liv, bland annat med god hälsa, säkra förlossningar och friska barn. Den erbjuder oss alltså kontroll – inte kontroll över vår statsapparat eller vår sociala miljö, utan över våra egna kroppar.

Barbara Ehrenreich

77 år.

Författare, journalist och aktivist som nu är aktuell med boken ”Att lura åldrandet – hälsohetsen som jagar oss ända in i döden” (Leopard förlag), i översättning av Emeli André.

Har tidigare gett ut bland andra ”Barskrapad – konsten att hanka sig fram” (2002) och ”Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” (2010).