Första säsongen gjorde klart att serien inte längre heter ”Sex and the city”. Ingen av huvudpersonerna hade ju sex. Förutom Miranda och ickebinära Che, men de stod också för det normbrytande förhållandet. I stället hade 50-plussarna Carrie, Miranda och Charlotte fullt upp med höftoperationer, alkoholism och begravningar. Ett helt avsnitt ägnades åt att Carrie hade svårt att hålla tätt. Avtändande in the city? 55 är det nya 85 tydligen.
Sex var en del av livsstilen
Det är svårt att acceptera. ”Sex and the city” (1998–2004) sålde en fantasi om 35-årslivet som ett fabulöst äventyr och storstaden som livsstil. Sex var en del av denna livsstil, och en del av seriens popularitet låg också i den nyfikna och öppna attityden. När sexet inte var kul eller bra, vilket det oftast var, så var det på sin höjd förbryllande (som när Mirandas dejt var inne på rimming eller Carries politikerkille ville att hon skulle kissa på honom). Det kunde vara överraskande, oväntat och komiskt. Men det var sällan, för att inte säga aldrig, sorgligt.
”And just like that” kom därför med förväntningar. I den bästa av tv-världar kunde vi fått en uppdaterad drömbild av ett fabulöst, sexpositivt liv som 50-plussare. En serie som visade hur man fortsätter äga New York och säga ja till livet och sexet trots att spegelbilden (snarare än tillvaron) ser annorlunda ut.
Men efter 55 säger man inte ja till livet, blev i stället svaret. Efter 55 är man en oförstående boomer i en ny, woke värld där folk säger ”hen” och dreadlocks på vita är problematiskt av någon anledning.
Straffad med avhållsamhet
Allt i ”Sex and the city” har inte åldrats väl. Rebooten ville därför visa att man var medveten om sina tidigare synder, som hur serien tidigare representerat icke-vita och transpersoner. Men behövde man verkligen straffa sina huvudrollsinnehavare med avhållsamhet för det?
För även om det idkas vilt i andra säsongen har sexet ändrat karaktär. Ur sex uppstår numera kriser, inte glädje. Carrie har, som hon själv uttrycker det, ”post-sorg-sex” och genomlever parallellt sitt stora trauma på nytt, Charlotte kämpar till tårarnas rand om att bli den snyggaste MILF:en på döttrarnas skola, för var ska man annars få sin sexuella bekräftelse ifrån, och Miranda glider tillbaka in i gnällig tant-rollen när läderhängslen och strap-on kräver både akrobatik och emotionell försäkran, vilket hon tycker sig sakna.
De avsexualiserade makarna har det inte heller särskilt kul. Steve gör allt han kan för att återfå sin maskulinitet, han hårdtränar sin kropp. Harry bestämmer inte ens över sin. När han får en torr orgasm, helt normalt för män över 50, är det Charlotte som tar honom till doktorn eftersom något ”saknas”.
Det är inte kul att åldras, det vet alla. Och kroppens förändringar är aldrig tydligare än när vi är nakna – och har sex. Kanske är det mer sympatiskt att visa detta. Att designerkläderna som tidigare fungerade som påfågelsfjädrar för egenkärleken numera agerar snuttefiltar för försvunnen ungdom.
För ”And just like that” var aldrig tänkt som en serie om sex efter klimakteriet, det var fel att ens önska det. Och därför fel att bli besviken när resultatet är en parad av förödmjukanden av huvudfigurerna.
Den här världen är inte för dig
Titeln är en uppenbar ledtråd. ”And just like that” syftar inte på äventyr i stan och i sängkammaren som ”Sex and the city” gör. I stället säger den att livet är en kedja av händelser man inte har kontroll över – som bara händer. Tragedier inträffar, kroppar slutar att fungera, världen bestämmer att du inte längre hör hemma i den.
Med andra ord: 35 kommer fortfarande alltid att vara den bästa tiden i ditt liv. Det bästa du kan göra som 55-åring är att acceptera det och aldrig se tillbaka.
