Recension.

2021-03-22 16:05
Balsam Karam skriver om saknaden efter förlorade barn i romanen ”Singulariteten”.  Bild: Magnus Liam Karlsson/Norstedts
Balsam Karam skriver om saknaden efter förlorade barn i romanen ”Singulariteten”.
Puffetikett
Dagens ETC

Balsam Karams ”Singulariteten” är hypnotisk och smärtsam läsning

En mor går på gatorna i staden där borta och letar efter sitt äldsta barn som försvunnit. En ung kvinna från vår del av världen vägrar erkänna förlusten av sitt ofödda barn. ”Singulariteten” är hypnotisk och smärtsam läsning. Balsam Karam hamrar fram såren så att de känns, skriver Jenny Aschenbrenner

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Hur ont kan livet göra innan tyngden blir så stor att inget utrymme finns kvar att leva på? Hur är det på den platsen, där allt pressats samman till en kompakt klump av förtvivlan, ogenomtränglig? Balsam Karam lånar också i sin andra bok begrepp från astronomin för att sortera sorgen. Singulariteten är den plats i rumtiden, invid ett svart hål,

där avståndet mellan kropparna är 0. Det går inte riktigt att förstå vad det betyder. Men – som bild för den bottenlösa förtvivlan en mor känner när hon förlorar ett barn och för den implosion som sker runt förlusten – hur alla kroppar i närheten påverkas, pressas samman – är det perfekt.

Balsam Karams förra roman hette ”Händelsehorisonten” – den finns också nära svarta hål, den går inte heller att greppa, en avbild av en kropp strax innan den faller och förgörs, som stannar där i evighet, långsamt dras ut och blir lite rödare i färgen men aldrig försvinner.

Som minnet av barnen som offras för att världen ska få förbli bekväm för de lyckligt lottade. Barnen som lever i utkanterna av semesterparadisen, samlar skräp och säljer allt som går att sälja, kanske sig själva, men ändå aldrig har en chans.

Platsen där den nya romanen till stor del utspelar sig är snarlik den i debuten. Här finns hav och berg och en strandpromenad där turisterna vräker i sig och skrattar högt. Här finns skjulen som trycker mot bergssidorna och människorna som lever i dem, eller mellan dem, i gränderna, på gatorna.

Men världen har fått en fastare form, Balsam Karam förankrar sin lyriska berättelse starkare i den konkreta verkligheten. Rört sig bort från en dystopisk, skruvad version av en sjuk värld till en mer realistisk, men lika rasistisk och orättvis.

En mor går på gatorna i staden där borta och letar efter sitt äldsta barn som försvunnit efter att ha arbetat om nätterna på strandpromenaden. Hemma i gränden leker de yngre barnen med stenar, de talar med en röst, sörjer med en mun både sin syster och sin mamma som försvinner längre och längre stunder och till sist inte kommer tillbaka igen. I ett hörn sitter mormor, så krossad under tyngden av sina förluster att hon inte mäktar med att rädda de barn som fortfarande finns.

Den andra berättelsen är om en ung kvinna från vår del av världen, på arbetsresa, som råkar se kvinnan just som hon ger upp om sin dotter och om livet och kastar sig i havet. Hon kommer själv att förlora det barn, det foster som hon bär på och andra delen handlar om hennes förlust och vägran att acceptera den och hur den flätas samman med tidigare förluster. Med bästa vännen från hemlandet som dog i en bombräd just efter att kvinnan, som då var en flicka, flytt med sin mamma, sin mormor och sina syskon. Om mormors förluster – två döda barn – som skuggor genom generationerna. Exilens förlust är ständigt närvarande, ständigt pågående. Nya små steg som tas varje dag från det som var hemma.

”Singulariteten” är hypnotisk och smärtsam läsning.

Balsam Karam förtöjer det rytmiska och vackert gnistrande språket i en skitig, konkret värld och hamrar fram såren så att de känns. Framför allt den första delen är riktigt drabbande. Det gör ont att vistas där med barnen i gränden, se deras hopp slockna. Följa moderns tröstlösa sökande på gatorna, inse dimensionerna av vidrigheten i hur människor utnyttjas, hur urholkat människovärdet är för så många.

I andra delen blir Balsam Karam än mer konkret i sitt berättande, i en duett där mor och dotter berättar om flykten, om rasism och främlingskap, och om förlusterna. Här finns gnistor av vrede som sprakar till i möten med vita vänner, vita kuratorer, vita alla som inget vet om exil och förlust. En ilska som skär som ett hopp genom förtvivlan.

Singulariteten

Balsam Karam

Norstedts förlag