Det är en solig men iskall dag i mars och Sveriges praktiserande muslimer är ungefär halvvägs in i fastemånaden Ramadan.

Utanför Aysha-moskén vid St Eriksplan i Stockholm sitter Simon Sorgenfrei och kisar i vårljuset. Egentligen är han lite trött på att alla tidningar vill fota honom utanför en moské.

– Jag är ju inte muslim, och dessutom handlar min bok också om Sverigedemokraternas historia. Ingen har till exempel velat intervjua mig framför en svensk flagga.

Men det finns en anledning till att vi träffas just här.

Som historiker och professor i religionsvetenskap har Simon Sorgenfrei i många år forskat om islam och muslimer i Sverige och blivit lite av en svensk expert på området. Aysha-moskén finns också med i hans nya bok, ”Öppna era hjärtan – berättelsen om hur islam blev Sveriges näst största religion och Sverigedemokraterna landets näst största parti”, där han reser från Bjuv i söder till Kiruna i norr för att träffa muslimer och sverigedemokrater och höra deras syn på saken.

I ett kapitel får vi möta moskéns svenska imam och sufi-shaykh Mohammad Åke Muslim Eneborg, vars historia börjar i en stuga i Ångermanland under 70-talets gröna vågen. Via en muslimsk konvertit på besök i byn upptäcker Åke islam som sedan blir hans religion och livsväg.

Imam Mohammad Åke Muslim är inte på plats i Aysha-moskén den här morgonen, men vi blir insläppta av en äldre man som går under namnet ”Abu Haroon” och beskriver sig själv som moskéns hustomte.

En mer liberal migrationspolitik

För att förstå hur islam har blivit Sveriges näst största religion behöver man känna till vissa nyckelhändelser i svensk samtidshistoria, menar Simon Sorgenfrei. Till exempel Socialdemokraternas presentation av den så kallade invandrarutredningen 1975.

– Utredningen, som man arbetar fram mellan rekordåren 1968-1974, markerar ett politiskt skifte. Man inför en mer liberal migrationspolitik och vill göra Sverige till ett attraktivt invandringsland eftersom man behöver mer arbetskraft. Med den nya migrationspolitiken ger man invandrarna större möjligheter att själva välja om de vill integreras eller assimileras, berättar han.

Men samtidigt som invandrarutredningen tas fram av Olof Palmes regering sker också globala förändringar, till exempel Jom Kippurkriget 1973 och det stora oljeembargot från OPEC-länderna. Detta gör att ekonomin störtdyker och Sverige inte längre har behov av invandrad arbetskraft. 

– Så samtidigt som politiken görs om för att Sverige ska bli ett mer attraktivt invandringsland så försvinner behovet av invandrad arbetskraft i hög grad. Många kritiker, framförallt Sverigedemokraterna, menar att det var ett misstag att göra den här förändringen i migrationspolitiken – just för att utredningen och det politiska skiftet byggde på rekordårens förutsättningar men sjösattes när rekordåren tog slut.

Redan 1984 backade regeringen Palme från stora delar av valfrihetsmålen i invandrarutredningen och lanserade ett återvandringsbidrag, något de flesta inte känner till idag, menar Simon Sorgenfrei.

– Visst stämmer det att han som statsminister var internationellt känd som en förespråkare för solidaritet med tredje världen och tog ställning för ANC mot apartheid. Men han var också en pragmatiker och när Sverige inte längre hade behov av den här arbetskraften erbjöd han invandrare att återvända till sina hemländer. Det var delvis därför man uppmuntrade dem att fortsätta underhålla sitt språk och sin kultur i Sverige, för att underlätta en eventuell återvandring.

Mångfald bland Sveriges muslimer

I mitten av 1970-talet fanns uppskattningsvis 10 000 muslimer i Sverige som kommit från länder som Turkiet, Jugoslavien, Egypten, Marocko, Indonesien och Uganda. Från 1990-talet och framåt har den muslimska populationen vuxit eftersom majoriteten av de människor som har invandrat till Sverige kommit från muslimska majoritetsländer. Flera av dessa svenska muslimer har Simon Sorgenfrei skildrat i sina böcker.

– När jag till exempel visar fotot på Didar Samaletdin, som är festklädd i en svart klänning med tunna axelband och har en cigarett och ett champagneglas i handen, tror många att hon är på Stockholms-nattklubben Alexandra. När jag förklarar att bilden i själva verket är från en mottagning på Saudiarabiens ambassad i Stockholm 1975, och att Didar var där som representant för Islamförsamlingen i Stockholm, blir de flesta förvånade.

Varför då?

– För att många inte tycker att hon ”ser ut” som en muslim, och för att vi är vana att se personer som kanske bär sjal eller andra religiöst präglade plagg representera islam i de stora organisationerna och församlingarna idag. Men man måste förstå att det finns en stor mångfald inom den muslimska gruppen.

När Didar Samaletdin och hennes familj, med rötter i Tatarstan i Ryssland, skapade den första muslimska församlingen i Sverige var det främst för att kunna fira de stora religiösa högtiderna.

– Det är ganska likt hur majoritetssvenskar använder kristendomen, man kanske går till kyrkan om det är någon stor högtid eller någon gifter sig.

Sverige var tidigt ute med att etablera en officiell relation mellan myndigheterna och den muslimska minoriteten. I de flesta andra europeiska länder skulle det dröja in på 1990- eller 2000-talet innan sådana organisationer grundades. Idag är det i större utsträckning religiösa personer som driver de muslimska församlingarna, berättar Simon Sorgenfrei, och mer konservativa, politiska och fundamentalistiska tolkningar av islam har trätt fram i högre grad.

– Sedan bilden på Didar togs på den där mottagningen har Saudiarabien förändrats, Sverige förändrats, och vilka som representerar islam i Sverige förändrats. Detta samtidigt som en majoritet av Sveriges muslimer, vilket kanske man inte tror, är mer eller mindre sekulariserade.

Islam uppfattas som hotfullt

Ungefär en miljon svenskar har sina rötter i muslimska majoritetsländer, men endast 90 000 personer svarade i en undersökning från SOM-institutet ja på frågan om de var medlemmar i en muslimsk församling och åtminstone en gång det senaste året har gått i en moské.

– Det finns studier som menar att svenskar med muslimsk kulturell bakgrund är mer sekulariserade än majoritetsbefolkningen – och det är då majoritetsbefolkningen i vad som kallas världens mest sekulariserade land, säger Simon Sorgenfrei.

Trots att de flesta svenskar med muslimsk bakgrund inte är praktiserande eller troende är en av de vanligaste föreställningarna om dem att de är väldigt religiösa, menar han. I sin bok pekar Simon Sorgenfrei ut ytterligare några nyckelhändelser för att förstå hur bilden av islam och muslimer formats i Sverige.

– Såväl revolutionen i Iran 1979, Ayatollah Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie 1989 som terrordåden den 11 september 2001 har bidragit till att islam – inte bara bara i Sverige utan i hela Europa – har framställts som ett potentiellt hot mot västerländska värderingar. Detta påverkar muslimer som grupp, och kanske ännu mer invandrade muslimer. 

Det är här Sverigedemokraterna kommer in i bilden. Inget annat parti har varit mer framträdande i diskussionen om islam som ett potentiellt hot mot svenska värderingar, menar Simon Sorgenfrei. Under åren mellan invandrarutredningen 1975 och Tidöavtalet 2022 har invandringen kommit att bli en av de mest debatterade politiska områdena, och under den perioden har också islam och muslimer alltmer hamnat i centrum för de frågorna.

– Det är därför jag menar att det finns en viss korrelation mellan de här två utvecklingslinjerna. I takt med att islam har vuxit i Sverige har även Sverigedemokraterna gjort det. 

I sin nya bok beskriver Simon Sorgenfrei partiets resa, från starten med ”Bevara Sverige Svenskt” 1979, partiets grundande 1988, och det stora mediala genombrottet under den så kallade ”Jan Helin-effekten” 2009, när Jimmie Åkesson för första gången bjuds in av traditionell media (Aftonbladet) att skriva en debattartikel för att förklara SD:s syn på muslimer.

– Debattartikeln fick rubriken ”Muslimerna är vårt största hot sedan andra världskriget” och markerade en startpunkt för Sverigedemokraterna som etablerat parti. Flyktingkrisen 2014-2015, där svenska folket under mindre än ett år gick från att vilja hjälpa flyktingar och vara positiva till mångfald till att bli starkt kritiska till den ”generösa” invandringspolitiken, innebar ytterligare ett steg framåt för SD. Nästan alla sverigedemokrater som jag intervjuat berättar att de blev aktiva efter 2015.

En oväntad samsyn

Under arbetet med boken har Simon Sorgenfrei rest runt i Sverige och pratat med muslimer och sverigedemokrater om tro, värderingar, nostalgi, och tillhörighet. I samtalen blir det tydligt att det som kan få en person att känna sig mer hemma, till exempel en moské, kan få en annan att känna sig mindre hemma.

– För shia-muslimen Anvar Alladin från Uganda, som har en sorts huvudroll i min bok, får bygget av moskén i hans nya hemstad Trollhättan honom att känna sig närmare sin kultur och sitt hemland. Men i samma område kan det bo personer som har negativa associationer till islam och tycker att en moské är något främmande och skrämmande som inte hör hemma i Trollhättan, säger han.

– Jag tror att det är viktigt att förstå att det inte alltid behöver vara ett uttryck för rasism eller islamofobi, utan kan vara en ganska oreflekterad känsla av att ”nu har den här platsen där jag är född och uppväxt förändrats på ett sätt som gör att jag inte känner igen mig”.

I boken skriver du att allt fler nostalgiskt blickar tillbaka mot ett svunnet Folkhemssverige, men att analyserna av vad som gått förlorat skiljer sig åt. Är det en etnisk homogenitet, eller den starka välfärdsstaten, frågar du dig.

Vad svarar du själv på den frågan?

– Att det är både och. Det är ju ett faktum att den demografiska förändringen av Sverige är dramatisk. 1930 var det 15 personer i det här landet som sa sig tillhöra så kallade asiatiska religioner, varav två var muslimer. Och nu mindre än 100 år senare så är vi Europas mest mångreligiösa land, och det har ju med invandringen att göra. 

Men parallellt med den demografiska förändringen har också avregleringar och privatiseringar skapat ett annat Sverige där friskolor och privata initiativ inom vård och postservice nu tillhör vardagen, säger Simon Sorgenfrei.

– Vi har helt enkelt inte samma välfärdssamhälle som vi en gång hade. Det är inte det ena eller det andra som ensamt kan förklara de förändringar landet genomgått. Man måste kunna hålla båda bollarna I luften på samma gång. 

Trots att vi ofta får höra att polariseringen i Sverige ökar menar Simon Sorgenfrei att det finns en större samsyn bland svenskarna än man kanske kan föreställa sig.

– Idag pratar folk mest om de värderingsfrågorna där vi inte är ense, och inte minst i sociala medier. Men jag har pratat både med sverigedemokrater och olika slags muslimer – sekulära, sufier, salafister, shia och sunni – och i de flesta stora frågor så är faktiskt alla överens. 

– Alla vill att Sverige ska vara ett tryggt land att leva i, att det ska finnas bostäder, att skolorna ska funka, att det ska finnas arbete och en välfungerande vård. Men jag är inte helt säker på att det finns en politisk vilja just nu att föra fram de frågor som förenar oss i debatten.