Atwood – ironisk och utlämnande

Margaret Atwood – nobelpriskandidat? Utan tvekan. Trots att en annan kanadensiska, Alice Munro, tilldelades priset ifjol, är Atwood en självklar kandidat. På många sätt påminner hon mig om Doris Lessing, som till slut fick sitt nobelpris. Båda uppvisar stor spännvidd. Den unga kvinnans utveckling återfinns i Lessings Martha Quest-serie, likaväl som i Atwoods brutalt uppriktiga Kattöga. Lessings Den femte sanningen har kallats för en feministbibel, så har även Atwoods Den ätbara kvinnan. Ett lands historiska utveckling skildras bland annat i Lessings Ljuvaste dröm och i Atwoods Den blinde mördaren. Båda har också vågat sig på science fiction och det med utmärkt resultat: själv håller jag Lessings serie Canopus i Argo mycket högt och Atwoods dystopiska Oryx och Crake samt uppföljaren Syndaflodens år är synnerligen välskrivna och omvälvande. De skriver också båda lyrik, Lessing mycket sällan, Atwood konstant. Hon har givit ut 17 lyriksamlingar samt tre urvalsvolymer. Dörren är den senaste, den utkom på engelska 2007 och är nu kompetent översatt av Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén. Det var då tio år sedan hon publicerade lyrik.