Kultur & Nöje.

2019-09-29 14:00
  • Foto: Carla Orrego Veliz
  • Foto: Carla Orrego Veliz
  • Foto: Carla Orrego Veliz
  • Foto: Carla Orrego Veliz
  • Foto: Carla Orrego Veliz
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Athena Farrokhzad – mer politisk än någonsin

Athena Farrokhzad om att skriva politiskt och de angrepp som följer, om sina litterära och politiska inspirationskällor och om vad de sociala rörelserna betyder för henne.

Poeten Athena Farrokhzad är tillbaka med nya diktsamlingen ”I Rörelse”, som hon själv beskriver som politisk på ett annat sätt än den uppmärksammade debuten ”Vitsvit”, men också lekfullare och mer mångsidig. Hon debuterade 2013 med den uppmärksammade diktsviten ”Vitsvit”, som hon själv i efterhand beskriver som ”ett sätt att skriva in erfarenheter av revolution, krig, migration och rasism i den svenska samtidslitteraturen”. När vi ses på ett café i hennes älskade Bagarmossen talar hon om behovet hon hade av att ”bända upp språket, att bända upp en plats”. Sedan dess har Athena Farrokhzad skrivit dramatik, hållit i ett sommarprat i P1 vars kompromisslöst antifascistiska och feministiska innehåll, gett ut poesisamlingen ”Trado” tillsammans med den rumänska poeten Svetlana Cârstean och nyligen varit redaktör för poesiantologin ”Berör och förstör” tillsammans med Kristofer Folkhammar. Men nu är det också snart dags för hennes nya diktsamling ”I Rörelse” att se världens ljus. Hon berättar att titlar för henne är mycket viktiga, och att denna står för både migrationens rörelser, litteraturens rörelse, en anspelning på dikten av Karin Boye, och de sociala rörelser som varit så viktiga för hennes skrivande. Samlingens dikter är inbördes ganska olika, med en ton som skiftar mellan stort allvar och lekfull humor, men de är alla tydligt politiska.

Den amerikanska poeten Adrienne Rich, som Farrokhzad nyligen översatt till svenska tillsammans med John Swedenmark sade en gång: ”Konsten är värdelös om den bara pryder middagsbordet hos den makt som håller den gisslan.” Athena Farrokhzad bekräftar att det är något även hon skriver under på.

– Jag tror att det lite grann förändrade allt för mig när hon dog, berättar hon.

– För hon har varit så otroligt avgörande för att skapa de här korskopplingarna mellan poesi och sociala rörelser från 60-talet och framåt. Och när hon dog så var det som att jag kände att om inte hon ska finnas i världen och ta det ansvaret som hon har tagit, då måste jag också steppa upp på något vis. Men jag tycker hemskt mycket om det där citatet. Hon sade ju det när hon tackade nej till ett pris från Clintonadministrationen på 90-talet, vilket ju var följdriktigt utifrån hennes arbete och gärning. Det jag tycker är bra är att det också är applicerbart på många olika tider och platser. Det där var 90-talets USA, men man kan också säga det i 10-talets Sverige eller i det antika Grekland, och tänka: Vilken makt är det som håller poesin gisslan här och nu, där jag verkar?  Och makt kan ju vara allt ifrån det globala finanskapitalet, men det kan också vara estetiska ideal som i sin tur är förbundna med politiska ordningar.

Vi pratar om vilka föreställningar som finns om poesi.

– Man tänker att poesin är det ljuva, någonting att ha som dekoration. Det som är överflödet. Det som kommer när man har mat på bordet. Medan till exempel Audre Lorde pratar om att poesin inte är någon lyx, det är en vital del av vår existens.

Förvisso är ju så kallat ”opolitisk” poesi oftast politisk i bemärkelsen att den för fram det rådande borgerliga idealet och ideologin, men eftersom denna är den dominerande är den svårare att få syn på.  Samtidigt har 70-talets så kallat ”plakatpolitiska” litteratur länge hånats. Hur upplever du att det ser ut för den radikala, uttalat politiska poesin idag? 

– All poesi skrivs i en tid och på en plats, och alla tider och alla platser är genomkorsade av politiska ordningar. Så man talar alltid utifrån en ordning oavsett om man vet att man gör det eller inte. Den vetskapen kan man önska vore lite mer självklar, att man skulle behöva strida lite mindre för att förklara att det är så. Men sen finns ju dikten i världen på många olika sätt. 70-talet med dess väldigt starka relation till sociala rörelser, och många olika typer av sociala rörelser arbetade med en viss typ av politik i dikten, medan 80-talet också kan betraktas som ett oerhört politiskt poesidecennium såtillvida att det var kvinnornas stora take over, med den feministiska teorins sätt att arbeta med kvinnors möjliga eller omöjliga subjektivitet i språket. Det var ju också ett politiskt arbete.

Nu tycker sig Athena Farrokhzad se att poesilandskapet återigen håller på att förändras, och att motsättningen inte längre är lika stor mellan det lyriska, det konceptuella, och det politiska. Hon säger att hennes nya bok, ”I Rörelse”, är politisk på ett annat sätt än hennes tidigare böcker.

– I den här boken var det viktigt för mig att tänka: kan man skriva dikter till och genom sociala rörelser? Och hur kan man göra det? Vilket språk kräver det? Kan man skriva dikter som står i direkt relation till specifika politiska händelser i världen? Som har en slags omedelbarhet, men som samtidigt är komplicerade och gör anspråk på en slags verkshöjd. Kan man skriva på det sättet?

Hon har velat skriva politisk dikt som inte bara, som hon säger, vill ”visa upp och sörja världens katastrofala ordningar, utan som också vill komma med förslag och som befinner sig mitt i konflikten. En aspekt av den makt som håller poesin gisslan, menar hon, är föreställningen om att historien är slut och konflikten över, att vi inte längre kan ingripa. Den föreställningen vill hon ifrågasätta.

– För mig har det varit ett av de viktigaste politiska projekten, som vårt sommarprat handlade jättemycket om, att säga: ”Hörrni historien är inte slut. Historien pågår. Vi kan intervenera!” Det är vi som kollektiv som avgör saker. Den här boken är mitt förslag till hur en dikt som håller historiens utgång som öppen skulle kunna se ut. Det kanske anses vara ’plakatigt’. Men jag älskar ju plakat! Det är också en stor del i den här boken att prata om att den som håller i ett plakat också är en människa som sörjer och är i kontakt med existensens svindlande dimensioner, trots att man med bestämdhet kan hävda att någonting omedelbart måste förändras. Att den dikotomin är oerhört falsk och förljugen.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Har det tagit tid för dig att komma fram till en sån punkt att du faktiskt kan bortse från den litterära offentligheten och dess omdömen?

– Det är en process, och det är en process som jag inte riktigt är färdig med utan som är pågående. Jag skulle med enkelhet kunna säga ”Det rör mig inte i ryggen vad den borgerliga litterära offentligheten tycker om det jag gör. Det är inte för dem jag skriver.” Det skulle jag kunna säga, men det vore ju inte riktigt sant. Det är klart att det påverkar mig att hålla på med saker som är så angripbara. Det är klart att det påverkar mig att många av de utgångspunkter som är så grundläggande för mitt liv, både vad gäller mina erfarenheter och mina förhoppningar betraktas som ett skämt i offentligheten, att hegemonin förskjutits så mycket åt höger. Och sen kan man bli angripen på sätt som man inte förväntade sig. Det finns en dikt i boken som heter ”Bröd och Rosor” som handlar lite grann om det. Att det sätt som många akademiker och kulturarbetare från vänster blir angripna på inte handlar så mycket om det ideologiska, fast det är av ideologiska orsaker. Utan det är formella angrepp.

Hon nämner anklagelserna från en Svenska Dagbladet-skribent om plagiat när hon publicerat den antirasistiska dikten Brev till Europa (som också finns med i ”I Rörelse”) som var en parafras på en dikt av Allen Ginsberg.

– Det är klar att problemet med ”Brev till Europa” för Svenska Dagbladet var att det är en stridsskrift från vänster. Det är ett ideologiskt angrepp men på formell basis. Men nu förtiden, fortsätter hon, har jag också privilegiet att skriva från en plats där jag inte är så beroende. Och det låter ju förmätet, men det är faktiskt så. Att jag inte är beroende av den liberala litterära offentlighetens grindvakter för att nå fram till de som jag vill nå fram till.

Och ”I Rörelse” är verkligen ett verk av en mogen författare som vågar blanda och pröva sig fram.

Hade du kunnat debutera med ”I Rörelse”?

– Absolut inte. Jag tror ingen hade velat ge ut den. Jag känner mig mycket friare i relation till föreställningen om vad god litteratur ska vara och vad den litterära offentligheten ska tycka. Debuten ”Vitsvit” beskriver hon som ”skriven från helt annan plats, från en annan typ av raseri och sorg.”

– Den hade nog en karaktär av att vara en ointaglig, openetrerbar helhet. Och det är ju inte de här dikterna. De är lite lättare och lite lekfullare. Ibland väldigt sorgliga och allvarliga, men jag tror inte att de är skrivna utifrån samma oerhörda ansats.

Athena Farrokhzad återkommer ständigt till hur viktiga de sociala rörelserna, de socialistiska, antirasistiska, feministiska, och queera rörelserna varit för henne både som människa och poet. Det är i dem hon hämtar sin kraft och sin inspiration. Detta var något som blev påtagligt för alla, som liksom jag, befann sig på förra sensommarens stora strejkrättsdemonstration som var ett svar på det förslag om omfattande inskränkningar av strejkrätten som gick igenom ett år senare. Bland talarna fanns Farrokhzad som läste en dikt som nu publiceras i nya samlingen. För henne var det självklart att ställa upp, berättar hon. Inspirationen hämtade från ett tal av Rosa Luxemburg. Och det är alltså långt ifrån den enda dikten i boken som är skriven som ett direktsvar till de sociala rörelser som präglar samtiden. Farrokhzad berättar att hon även i detta är inspirerad av Adrienne Rich, som på 50-talet började datera alla sina dikter just för att göra upp med föreställningen om dikten som något tidlöst bortom det samhälle och den kontext där den skapas. Men Athena Farrokhzad vill att hennes dikter också ska ha vad hon kallar ”livskraft” bortom sin omedelbara kontext, något som ju Rosa Luxemburgs strejktal, med sin kusliga aktualitet är ett gott exempel på. Vi pratar om högervridningen av samhället, om den ökande fascismen och normaliseringen av rasism. Det kan vara svårt att känna hopp, men Farrokhzad betonar vikten av att inte vänstern låter sig passiviseras av pessimism och apati. Hon talar om tänkare som Rosa Luxemburg, Emma Goldman, och Antonio Gramsci, som är viktiga för henne och som hon refererar till i den nya boken.

– Det jag beundrar väldigt mycket hos alla de här tänkarna är att de förhåller sig till just vänsterns seger som möjlig utan vara vare sig romantiserande eller, som idag, att romantisera nederlaget och förlusten, att vara uppgivna och i någon slags letargisk passivitet. Det finns någonting väldigt pragmatiskt i deras ton som jag tycker är väldigt viktigt i det politiska tänkandet.

Hon citerar en annan inspirationskälla, poeten Lars Forssell, som sade ”Det finns inga skäl för optimism, det finns inga skäl för pessimism. Det finns skäl för revolution.”

Något annat hon uppskattar med Lars Forssell är att han trots att han skrev höglitterärt och satt i Svenska Akademien, var mycket folklig och också skrev schlagerlåtar. För hennes är folkbildningstraditionen viktig.

– Den är viktig för att den är ett tredje alternativ, både till det som är otillgängligt och inneslutet i sin egen kulturella eller akademiska värld, och det populistiska, det som är lättuggat, lättsmält och förenklat. Där tänker jag att folkbildningsidealet är en slags tredje väg som handlar om att förankra i erfarenhet, förankra i folkrörelse. Kunna säga avancerade saker men som ändå har en vision om att vara till för många.

Sedan du debuterade och började tala i det offentliga rummet har fascismen växt ännu mer. Men hur ser du på hur det poetiska landskapet har utvecklats? Har motstånd mobiliserats i poesin? Får fler röster höras? Eller är rummen fortfarande lika vita? 

– En av de mest påfallande saker som har hänt sen vi gjorde sommarpratet är ju att vissa delar av vänstern har anammat högerns och fascismens problembeskrivningar. När vi gjorde sommarpratet hade borgarna suttit vid makten i två mandatperioder, och det fanns en känsla av ’Fan i helvete, nu räcker det! Nu måste vi ta tillbaka nån sorts problemformuleringsprivilegium över det offentliga samtalet.’ Och vi trodde ju inte att det skulle hjälpa med att sossarna vann valet, men det blev ju väldigt, väldigt tydligt att det inte hjälpte, och nu är det ju de som verkställer jobbskatteavdragen, inskränkningarna av arbetsrätten, utförsäljningarna, de migrationspolitiska katastroferna som går under namnet åtstramningar. De är en förlängning av högern. Och delar av vänstern svarar på det genom att skylla vänsterns misslyckande på den antifascistiska rörelsen och den queera rörelsen, vilket ju är otroligt antimaterialistiskt och otroligt felaktig historisk förståelse av de här rörelsernas roller inom vänstern.

– Och samtidigt så är det också så att nu, till skillnad från när jag började vara verksam inom offentligheten, så finns det oerhört många fler människor som skriver och verkar utifrån egna erfarenheter av klassamhället, migrationen och rasismen, och som också skriver den bästa skönlitteraturen, gör den viktigaste forskningen, och som inte kan avfärdas. Jag tycker att det där att vara den enda icke-vita, den enda lesbiska i rummet, det har förändrats lite grann. För mig blir det tydligast när jag tittar på mina klasser på Biskops Arnö, att där är det så tydligt att de generationer som är yngre jag, har vuxit upp i en annan typ av gemenskap vad gäller erfarenheter av rasism, migration, och homofobi, transfobi. Jag tycker att det finns något väldigt hoppfullt i hur människor får utrymme och sedan använder det utrymmet för att möjliggöra för fler att verka. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom nyhetsmagasinet ETC till din mejl varje fredag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Athena Farrokhzad

Född: 1983

Bor: Stockholm

Gör: Poet, litteraturkritiker, översättare, dramatiker och lärare på Biskops-Arnös författarskola. Har översatt bland annat Marguerite Duras och Adrienne Rich till svenska.

Utmärkelser: Tilldelades 2013 Karin Boyes litterära pris, 2014 mottog hon Stora läsarpriset i kategorin diksamling samt pris för Årets mod på Stockholm Pride.

Böcker av Athena Farrokhzad

Debutsamlingen från 2013, ”Vitsvit”.

Diktsamlingen ”Trado” som släpptes 2016, skrev hon tillsammans med den rumänska poeten Svetlana Cârstean, som hon tidigare översatt.

Är nu aktuell med diktsamlingen ”I Rörelse”.