Han är ganska privat, Aron, konstaterar hans ytterst välklädda assistent medan han fixar till John Bauer- och Carl Larsson-tavlorna i intervjurummet på SD:s numera spatiösa hemvist i riksdagshuset. Han har rätt. Trots att allt fler har insett hur central kulturpolitiken är för ett parti som Sverigedemokraterna har knappt en rad skrivits om dess frontperson, Aron Emilsson.

Han föddes som ensambarn 1990 i den lilla byn Kilanda norr om Göteborg, en bygd rik på välbevarade fornlämningar och kulturhistoriska byggnader. Handledd av en yrkesverksam och kyrkligt aktiv violinist till mamma och en filmfotograf till pappa lärde han sig tidigt att omfamna sitt kulturarv. Huruvida hans föräldrar röstar på Sverigedemokraterna i dag säger sig Aron Emilsson inte veta säkert. Men familjemedlemmarnas värderingar står inte långt ifrån varandra.

– Mitt engagemang och sett att se på politik härstammar ifrån både uppväxt, släkten, framförallt mina morföräldrar, som var noga med tillhörighet, identitet och hemmahörighet, säger han.

”Motståndare till överstatlighet”

Redan 2003, då blott 13 år gammal, väcktes hans politiska engagemang i samband med EMU-omröstningen.

Vid tidpunkten hade SD varken någon makt i riksdagen eller i EU-parlamentet. Två år tidigare hade partiet splittrats. Tor Paulsson uteslöts och bildade Nationaldemokraterna. Uppstädningen var påbörjad. Partiet frontades av den före detta centerpartisten Mikael Jansson, men partiets logga var fortfarande den kända facklan, en vedertagen fascistisk bildfigur.

Så varför blev det då SD för Aron Emilsson?

Hans egen version låter så här:

– Jag var en motståndare till överstatlighet och den federativa tanken redan då. I samband med EU-valet därefter vet jag att jag började titta närmare på Sverigedemokraterna, det måste ha varit 2005. När man gick ut med kampanjen ”Hur stor blir en jordgubbe? Fråga Bryssel”. Ett annat var ”Vi fick behålla snuset, inte friheten”. Det tilltalade mig.

Hur väcktes ditt engagemang i invandringsfrågan?

– Intresset kom organiskt, i takt med att de blev ett ökat inslag av kontroverser och kulturkrockar som vi inte hade sett tidigare. Detta uppmärksammade jag redan i samband med att jag började högstadiet.

Var det många invandrare på skolan i Lerum?

– Nej, snarare tvärtom. Jag minns att en studievägledare sa att det var problematiskt att det fanns för få invandrare.

Det höll inte Aron med om.

När han läste på för att placera sig på den politiska skalan konstaterade han att han befann sig nånstans mellan KD, S och SD. Under sitt tredje år på gymnasiet i Lerum, där han var ordförande för elevkåren, tog han till sist steget och hörde av sig till Sverigedemokraterna.

24 år och talesperson

Sen gick det snabbt. Efter en tid i SDU:s förbundsstyrelse blev han år 2014, då 24 år gammal och med en universitetsutbildning i statsvetenskap och kulturarvsfrågor i ryggsäcken, invald i riksdagen och utsedd till talesperson för kulturfrågor och kyrkopolitik.

Du har i samband med kyrkovalet uttryckt att svenska kyrkan har blivit en ”vänsterliberal opinionsbildare där respekt för klassiskt kristen tro fått stryka på foten till förmån för socialistiska och liberala politiska ställnings­taganden”. Vad är kristen tro enligt dig?

– Det är en världsvida gemenskap i tron på att Jesus är jordens allt och världens ljus och en del av treenigheten. De spår som kristendomen har satt i lagstiftning, i moral och etik, i musik och filosofi, i litteratur går heller inte att förringa. Det är omöjligt att plocka ut kristendomen ur mig som svensk, eller ur Sverige som nation.

Hur läser du in nationalism i bibeltexten?

– Man kan räkna upp ett antal passager. Till exempel att man ska gå ut och göra alla folk till lärjungar oavsett vilka länder de bor i. Att man ska vårda olikheterna, många olika språk, och inte strömlinjeforma och likrikta. Det finns en tanke redan i bibeln om att det finns nationer och att det finns ett värde i den globala kulturella mångfalden.

Kan du förstå att ditt resonemang skulle kunna tolkas som att det är okej att styra kyrkan bara om den styrs i en ideologisk riktning du tycker är okej?

– Om vi hade velat införa en sverigedemokratisk kyrka där vi i princip tog en blåkopia på riksdagspolitiken och ville få den att genomsyra kyrkan, då hade jag absolut förstått det. Men vi har varit väldigt tydliga med att vi inte ska skapa en sverigedemokratisk kyrka. Kyrkan ska styras av kyrkans medlemmar, ideella och anställda.

Men varför var du då negativ till Påskupproret, som just handlade om att en samling av kyrkans egna representanter gick samman för öppnare gränser?

– Där gick man över en gräns. Tittar man på undersökningar om vad medlemmarna tycker att kyrkan ska prioritera är det framförallt att vara en egen röst, en tidlös aktör i ett samhälle som snabbt förändras. Vad man gjorde här var att man tog ett tydligt politiskt, vänster­liberalt perspektiv.

Danmark – föredömet

Det är inte bara kyrkan som är färgad av detta ”vänsterliberala” perspektiv, enligt Aron Emilsson. Samtliga delar av samhällskroppen som kontrolleras och styrs av statliga medel har samma problem, anser han. Ett av de mest talande exemplen är public service. Efter att ha upprörts över några i hans ögon politiskt partiska inslag slog Emilsson näven i bordet och föreslog att public service-chefer skulle kallas in till riksdagen för att diskutera just frågan om opartiskhet.

Varför vill SD styra journalister så här?

– Jag vill raka motsatsen. Public service behöver bli mer politiskt oberoende och behöver stå mer politiskt neutralt gentemot den som har makten för dagen – oavsett om det är socialdemokrater och miljöpartister eller sverigedemokrater som sitter i regeringen.

Fast i detta fall var ju förslaget en reaktion på konkreta inslag i bland annat P3 som du upplevde var politiskt färgade?

– Ja, det var också ett resultat av hela den bild som hade vuxit fram den senaste tiden, när också M och KD hade haft sina partistämmor och diskuterat oberoendet. Hur man än vrider och vänder på det blir det de folkvaldas ansvar att utkräva ansvar från bolagen om man upplever att brister finns i kravet om opartiskhet.

Vad händer med P3 om du blir kulturminister?

– Det hade inte varit min roll att skriva om tablåer eller styra innehåll. Det är ministerstyre.

Men samtidigt bantar ni anslagen och vill krympa antalet public service-bolag?

– Mitt perspektiv som kulturminister hade varit att här har vi ett batteri av reformer som behöver komma på plats vad gäller public service. Dels för att uppnå en bättre teknikneutralitet där man arbetar både med webb, radio och tv. Men man skulle också få ett uppdrag att se över var man kunde göra besparingar.

Det där var ett politikersvar – hur ser du på P3? Finns kanalen kvar i din politiska vision?

– Min vision är att ha ett public service-bolag som levandegör syftena i sändningstillståndet. Och framförallt ökar sitt förtroende i de breda väljargrupperna.

Men förtroendet är ju högt och går uppåt?

– Det är positivt, verkligen! Det största hotet mot public service är att man inte tar den kritiken som finns på allvar. Min politiska vision är att bolagen skulle få ett uppdrag: Hur gör vi public service smalare men vassare för att använda populärt uttryck. Och kolla på exempelvis Danmark.

Där man har lagt ner en kanal menar du?

– Precis, men man har också tittat på hur man kan göra de andra kanalerna bättre. Vilka kanaler som finns kvar ser jag i grunden inte som en politisk fråga, det är en bolagsfråga.

Du har sagt dig oroas av vissa delar av ditt partis syn på en fri och oberoende journalistik. Kan du ge exempel?

– Vi hade en dynamisk debatt på landsdagarna med väldigt högt i tak. Jag vill inte nämna någon vid namn. Men ungdomsförbundet vill gå betydligt längre än partiet och lägga ner public service, men den typen av kommunikation är ju ganska vanlig i alla ungdomsförbund.

En representant för ditt parti har föreslagit att man ska kunna rikta repressalier mot enskilda journalister som inte lever upp till opartiskhetmålet. Var anser du om det?

– Det skulle vara olyckligt.

”Komplex” bild av Ungern

Mattias Karlsson, som tidigare var SD:s gruppledare i riksdagen och som brukar beskrivas som partiets chefsideolog, driver i dag tankesmedjan Oikos. Han har på senare tid knutit närmare kontakt med Ungern, där just nu Viktor Orbáns regim kopplar ett allt hårdare tag om kulturen.

Vad har du för relation med Mattias Karlsson idag?

– En god relation – både på ett vänskapligt och på ett politiskt plan.

Hur ser din bild av Ungern ut?

– Min bild av Ungern är komplex. Å ena sidan uppfattar jag Ungern som ett land som värdesätter nationell suveränitet och konservatismen som ideologi väldigt starkt, vilket man kan sympatisera med. Samtidigt har jag fått bilden av Ungern som ett land som – precis som Polen i någon mån – politiserar medier och rättsväsende i en oroande riktning. Oavsett om det varit socialister eller nationalister vid makten så har man haft ett annorlunda förhållningssätt till utnämningspolitik.

Men när Orbán började styra politiken såg det ju inte ut så. Ungern använder sig dessutom av samma retorik kring kulturpolitiken som du gör. Kulturen ses som en enande och inte splittrande kraft i samhället. Det är också dessa argument som Orbán använder när han politiskt tillsätter chefer museer och teatrar och bara ger pengar till journalistisk verksamhet som främjar makten. Hur ser du på det?

– Det är fantastiskt och oerhört positivt att kulturen kan verka sammanhållande i min tankevärld. Om man däremot anser att kultur har som egenvärde att verka splittrande eller segregerande och att man ska ha likvärdiga och jämställda kulturer inom ett litet område, då skapas segregation och instabilitet.

Är det inte stötande att en aspirerande kulturminister som säger sig värna fri kultur i Sverige samtidigt vill relativisera Orbáns regim?

– Jag skulle inte kalla det för att relativisera. Snarare att nyansera. I svensk politisk kontext gör vi situationen ofta för svartvit. Verkligheten ser inte ut så.

Anser du att Ungern är en fungerande demokrati?

– Jag ser oroväckande tendenser på medieområdet och på rättsområdet. Men att därifrån fastställa att Ungern numera är en fullskalig diktatur där alla demokratiska spelregler är satta ur system, det kan jag inte göra. Man måste också vara medveten om att EU som politiskt system har en agenda och ett politiskt system där man har problem med att nationalstater blir alltför självständiga i sina karaktärer, för det problematiserar och försvårar hela den europeiska integrationen. Det finns ett syfte från EU inte minst att svartmåla Ungern, om man kollar källkritiskt på det. Både Ungern och Polen skulle jag vilja påstå.

Ja eller nej, är Ungern ett kulturpolitiskt föredöme?

– Nej, jag tycker att de nordiska länderna är kulturpolitiska föredömen.

Kultur ska göra folk till svenskar

Enligt den sverigedemokratiska kultursynen har kulturen främst en enande uppgift i ett samhälle. Här skiljer de sig ganska markant från de andra partierna, som oftare framhåller att kulturen har ett egenvärde i sig.

För att förmå kulturen att verka just enande vill SD införa så kallade Sverigecenter och kulturlotsar som får till uppgift att integrera invandrare in i den svenska kulturen. Göra dem mer svenska, helt enkelt. Här satsas det stora pengar, vilket SD brukar använda som argument för att Sverigedemokraterna satsar större pengar på kultur än regeringen.

Anser du att det är svårare för en muslim att bli svensk?

– Nej, det bör det inte behöva vara. Om man har strävan att man vill upptäcka och bli en del av den svenska majoritetskulturen. Jag tror inte att religionen måste vara avgörande. Däremot tror jag att det helt och hållet beror på i vilken grad man är praktiserande och utövande och i vilken sfär av den muslimska tron man befinner sig. Salafism och andra radikala delar av islamismen tror jag är helt omöjliga att integrera med svenska demokratiska grundvärderingar. Men är man moderat muslim, och – som de flesta gissar jag – intresserad av att fungera konfliktfritt med samhället runt omkring tror inte jag att religionen är något hinder.

Jimmie Åkesson har kallat islam för det ”största hotet mot Sverige sen det andra världskriget”. Är du enig med din partiledare i  frågan?

–Vi ser redan nu resultatet av att stora islamistiska grupper har vuxit sig starkare i Sverige – det är ett av våra största hot mot fred och säkerhet, i den meningen är vi överens.

Ni skriver att kultur är kittet som binder samman det svenska majoritetssamhället, vilket är ett centralt begrepp i din retorik. Vilka ingår inte i detta majoritetssamhälle, anser du?

– Dels är det alla de grupper som inte identifierar sig som del av det svenska samhället, som av egna skäl väljer att ställa sig utanför. I etniska föreningar och sammanslutningar som lever som enklaver till exempel. Dels är det nyanlända som inte har hunnit uppgå eller bli en del av svenska samhället.

Vill starta egna folkhögskolor

I höstens budget stryper SD stödet till folkbildningen med nästan en miljard, vilket i Dagens ETC har kallats för en ”nedläggningsagenda” av Socialdemokraternas Lawen Redar.

Vad är det som ska bort?

– Antalet platser på allmän kurs. Vi vill återgå till vad som var folkbildningens ursprungliga och grundläggande uppgift: bildningsuppdraget. Det uppdraget utgörs i stor del inom särskild kurs. Att ta hand om det som inte det vanliga utbildningssystemet mäktar med, det borde inte åligga folkbildningen.

Just allmän kurs brukar ju ses som människors andra chans. Där går ofta de som av olika skäl inte klarat av gymnasiet, många har neuropsykiatriska funktionsvariationer – varför vill du strypa stödet till dem?

– Det blir kvar. Vi avskaffar inte allmän kurs. Det blir bara mindre av den. Aktörer inom folkbildningsväsendet säger att de vill ha mer frihet och mindre politisk styrning.

Men ni säger inte bara att ni vill minska andelen allmänna kurser, utan att ni också vill se mindre av vad ni kallar för samhällssplittrande verksamhet, mindre så kallade mångkulturella projekt. På vilket sätt är detta mindre politisk styrning?

– Att ge folkbildningen själva möjligheten att lägga upp sitt kursutbud…

… men det är ju det den gör när de startar kurser i exempelvis feministisk aktivism eller iransk matlagning?

– Vad jag vet har vi ingenstans strukit ­enskilda kursinslag eller liknande, det vi gör är att – precis som alla andra partier – lägga en rambudget där vi säger vilka inslag som bör förstärkas och vilka som bör förminskas.

För några år sen motionerade du om att förenkla regelverket så att det skulle bli enklare att starta nya folkhögskolor. Var partiet suget på att starta egna?

– Ja, det var vi!

Finns det levande planer på detta?

– Ja, det skulle jag säga. Det finns tankar om det.

På vilket sätt skulle inte SD:s folkhögskola vara ideologiskt färgad, som du ju kritiserar andra folkhögskolor för att vara?

– Vi har ju ABF och Medborgarskolan, alla är sprungna ur politiska rörelser. Det är klart att rörelsen skulle vara vägledande för dem som söker sig dit. Det är lite det som är min poäng: Det handlar inte så mycket om att det enda är bättre än det andra, det handlar om att skapa ökad frihet under ansvar. Folkbildningen och kulturlivet i stort har blivit för politiskt styrt för att det har blivit för beroende av statliga och kommunala anslag.

”Ett paradigmskifte”

Du har sagt att fler perspektiv och värderingar behöver ges utrymme i svensk kultur- och konstdebatt. Hur ska du se till att det blir så?

– Vi behöver ett paradigmskifte i svensk kulturpolitik där vi hämtar inspiration från Danmark och andra länder. Där har man lyckats åstadkomma en finansiering av kulturlivet som är mindre beroende av offentliga anslag och där ser vi också en diversifierad finansiering, där både stiftelser, privata initiativ och företag går in jämte det offentliga. Då skulle det ges rum för fler röster bland kulturutövare.

Du låter lite som en Timbro-högerman?

– Nej, det tycker jag inte alls. Men vänsterns bild är att om man inte går med på statligt anslag efter statligt anslag så är kulturen ofri. Jag menar att det är precis tvärtom. Går man med på att styra kulturen genom statliga anslag, vilket kräver att man återrapporterar enligt rätt system, att man fyller i rätt mallar, att man har rätt agenda och följer de kulturpolitiska målen – som ju är politiska – då får man en kultur som inte är fri.

Hur mycket mer demokratiskt skulle ett system som är i ständigt behov av privata pengar bli?

– Något mer än i dag i alla fall. För det offentliga ska ju finnas kvar. Att minska bidragsberoendet och subventionstyngdheten gör att man måste växla om till något som är mer solitt i det långa loppet.

SD har stoppat för utmanande samtidskonst i Sölvesborg, velat ställa in författarbesök i Täby, och velat stoppa mens-konst i Stockholms tunnelbana. Hur rimmar detta med ditt värnande om fri kultur?

– Om vi tar Slussens tunnelbanestation så är det ett problem att det har funnits tjänstemän som tagit besluten om att sätta upp konsten. Detta utan att man gjort någon form av enkät eller fört någon medborgerlig dialog eller omröstning för de boende i området.

Konkret – ska man alltså innan man gör något som helst kulturellt avtryck i samhället gå ut och fråga medborgarna?

– I dag går det mycket enkelt och snabbt med teknikens möjligheter.

– Men det är klart att ingen konst är värderingsfri. Det sa jag också när den här debatten uppstod. Utifrån ett socialkonservativt perspektiv anser jag exempelvis att det just i tunnelbanan skulle vara mer relevant med konst som på något sätt illustrerar platsens historia, det som gör platsen unik.

Där gick du alltså in och var ideologisk?

– Jajamen. Men som tillägg sa jag att vi bör ge medborgarna ett ökat förtroende.

Vad gillar du själv för provokativ konst?

– Bra fråga. Jag är allätare kulturellt. Men just detta har jag inget svar på. 

Emilssons kulturfavoriter

Favoritkonstnär:

– Anders Zorn, framförallt för hans sätt att avbilda vatten. Han har helt fantastiska vattenspeglar.

Favoritsamtidskonstnär:

– Ernst Billgren tycker jag har gjort mycket bra.

Tre verk som bör ingå i en svensk ­kulturkanon, vilket SD förordar:

– Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, något av Erik Axel Karlfeldt och Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”.

Största kulturupplevelse:

– Teateruppsättningen av ”Doktor Glas” med Krister Henriksson på ­Göteborgs stadsteater.

Favoritbok:

– ”Förvillelser” av Hjalmar Söderberg.

Senast sedda film:

– ”Made in Italy”

Senaste scenupplevelse 

– Göteborgsoperans Carmen.

Senaste tv-serie:

– ”Decenniets mästerkock”.

Favoritartist:

– Sofia Karlsson och Peter LeMarc.

SD:s kulturbudget

Neddragning på bland annat:

• Folkbildning

• Filmstöd

• Litteratur- och kultur­tidskrifter

• Scenkonst

• Teater, dans och musik

• Ersättningen till konstnärer

• De centrala museerna

Satsning på bland annat:

• Kulturarvsmiljard

• Kulturlotsar

• Sverigecenter

• Produktionsincitament för filmproduktion

• Digitalisering av bibliotekens tjänster

Aron Emilsson om…

… att vara under 30 och hålla det svenska kulturarvet, Peter LeMarc, Anders Zorn som kulturella mästare:

– Jag är född i rätt kropp men i fel tid. En old soul.

… han skulle vilja bli partiledare:

– Jag skulle sannolikt inte tacka nej om jag fick frågan, men jag har inga sådana strävanden i nuläget.

... han tror på evolutionen:

– Inte i ursprunglig mening att det bibliska och det naturvetenskapliga perspektivet är oförenligt. Det är fullt möjligt att förena. Detta är ingen snabbfråga eller ja- och- nejfråga i min värld. Jag tillhör dem som tror att kristen tro och naturvetenskap går att förena, men allt är ett uttryck för en större skaparanda, en större kraft.

… han skulle kunna gå med ett pridetåg:

– Nej, det skulle jag ha svårt för i dag med tanke på hur den rörelsen ser ut i Sverige. Det är en väldigt politiserad rörelse och jag ser stora problem med det. Rörelsen har tagit stora, tydliga politiska ställningstaganden och aktivt också utestängt SD som parti.