Joe Hill – mannen som aldrig dog
William H Adler
Översättning: Camilla Jacobsson
Karneval förlag
”Sörj inte, organisera!” Så skrev Joe Hill till sin vän några dagar innan han avrättades i Salt Lake City den 19 november 1915, anklagad för att ha mördat en butiksinnehavare och dennes son. Orden är nästan lika berömda som inledningsmeningen i Det kommunistiska manifestet. Ända sedan Hill dog har de, tillsammans med hans sånger, inspirerat otaliga konstnärer och aktivister. Musiker som Woody Guthrie, Bob Dylan och Bruce Springsteen har skrivit låtar påverkade av dem. I Sverige har Bo Widerberg gjort en film om Hill, Stig Dagerman har skrivit dagsedlar inspirerade av hans ord och Fred Åkerström har tillägnat honom en hel skiva. Om Engels och Marx är för vänstern vad Fadern och den Helige ande är för kristna så motsvarar Joe Hill Sonen – arbetarmartyren som dog för att rörelsen skulle leva vidare.
Men vem var Joe Hill egentligen? Vem var mannen bakom symbolen? Det frågar sig den amerikanska journalisten och författaren William M Adler i biografin Joe Hill – mannen som aldrig dog som kommer på svenska i dagarna. Där ger Adler en levande bild av Joe Hill genom att placera in honom i det tidiga 1900-talets Amerika.
Joe Hill (född 1879), eller Joel Hägglund som han hette i Gävle, var på många sätt en typisk Amerikaemigrant. Han kom till USA 1902, där han till en början drog runt och svabbade golv på barer. På kvällarna bodde han i usla tältläger eller baracker som kryllade av ohyra. Det var en hård tid i USA. Industrikapitalismen var ny och i genomsnitt dog 35 000 amerikaner arbetsplatsolyckor varje år. 1909 hade två tredjedelar av den manliga arbetskraften den absolut lägsta lönen man kunde leva på. Många var liksom Hill vagabonder och levde med sitt knyte på axeln. Hill arbetade tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan. Då och då snubblade han över en anställningsagent i ett slumkvarter som erbjöd ett jobb som inte fanns. Men han hade också tur och kom i kontakt med Industrial Workers of the World (IWW).
IWW var en fackförening som organiserade det som idag brukar kallas prekariatet: diversearbetare utan fasta anställningar och egen bostad. Medlemmarna kallades för ”wobblies” efter att en kinesisk kock uttalat förkortningen ”I wobble-u wobble-u”. Idag talas det mycket om att facken har svårt att organisera grupper som migrantarbetare och ungdomar utan fast anställning. För IWW var detta själva målgruppen. Här gick Hill med och hittade tidigt sin roll som rörelsens skald.
Hills låtar hade ofta religiösa förlagor. Det gjorde dem medryckande och inte så sällan humoristiska. Uttrycket ”You’ll get pie in the sky when you die” kommer till exempel från en av Hills mera kända låtar. Ofta ställde man sig på trälådor bredvid Frälsningsarmén och sjöng egna texter till deras melodier. Efter hand blev en wobblie själva sinnebilden för en sjungande aktivist. Wobblies sjöng när de strejkade och när polisen kom. De sjöng när de kastades i häktet. De sjöng på medlemsmötena och på härbärgena. IWW hade en sammanhållning som saknade motstycke, vilket sjungandet blev en slags symbol för. Troligen var detta också en orsak till att staten bestämde sig för att starta krig mot IWW. När Hill fängslades i Salt Lake City 1914 var den formella anledningen ett mord. Men många anade att den egentliga orsaken var att han organiserat gruvarbetarna på orten. Polisen hade plockat IWW:s kronjuvel.
joe Hill avrättades 1915 genom arkebusering. Han hade vid det laget blivit symbol för de oskyldiga offren i klasskampen. Både Sveriges kung Gustav V och president Woodrow Wilson hade vädjat om nåd. I samtliga stora städer i USA hade man demonstrerat och sjungit Hills sånger. I Adlers biografi får processen och efterspelet mycket utrymme. Adler gör nämligen något helt exceptionellt. Han lägger fram faktiska bevis för att Hill blev oskyldigt dömd. Genom att både leta upp den verkliga förövaren och ett borttappat brev bevisar han att Hill var på en annan plats när morden skedde.
Här finns samtidigt ett kontroversiellt inslag i Adlers biografi. Han frågar sig om det kan ha varit så att Hill faktiskt ville dö? Att han såg sig själv som mera värd som död än levande för rörelsen. Varför, undrar Adler, kallade han annars inte fram de vittnen som enkelt hade kunnat bevisa att han inte begick morden? Varför avskedade han sina advokater mitt under rättegången? På så sätt ifrågasätter Adler Joe Hills roll som den Store Arbetarmartyren.
Men det är också uppenbart att han anser att vänstern har något att lära av Hill. Visst, skriver Adler, var han en ärelysten typ och kanske inte alltid en så briljant textförfattare, men han hade förstått något viktigt. Hill begrep nämligen att vänsterns kärna inte består i någon abstrakt teori om kapitalismen – utan dess organisation. ”Om arbetarklassen bara organiserar sig kan den få hela länder att stanna, arméer att sluta kriga och fabriker att tystna.” Sångerna blev hans bidrag till att stärka gemenskapen.
Det finns alltså en ljus sida av historien om Joe Hill. När han dog uppmanade han sina vänner att inte sörja utan att organisera sig. Året efter hade IWW fördubblat sin medlemsskara.
