Jag har under några år undervisat på en kurs om barndomshistoria. En av uppgifterna som studenterna får är att intervjua äldre personer om hur det var när de var barn. Dessa äldre personer behöver inte vara jättegamla, många är yngre än jag är själv. Men en sak som blir väldigt tydlig är att barn fått mycket stryk. Den svenska skolagan för folkskolebarn avskaffades 1958 – övre medelklassens barn i realskola och läroverk slapp redan 1926 – men i praktiken förekom, det blir tydligt i berättelserna, aga i grundskolan in på 80-talet och värst drabbades arbetarklassens barn.
Det var just klassorättvisan som förde upp frågan på agendan med en motion från kommunisten Solveig Rönn-Christiansson våren 1945, och sedan vidare genom en kommission. Men det tog alltså ändå tretton år innan förbudet genomfördes.
Lärarna var nämligen emot. Samtliga lärarorganisationer (det fanns fyra på den tiden) motsatte sig ett förbud. Skolöverstyrelsen (den statliga myndighet som vakade över de kommunalt drivna skolorna och realskolorna och läroverken som var statliga) deklarerade att den delade lärarnas bedömning. Utan våld skulle det inte gå att upprätthålla disciplinen. Roger Wiberg har i en uppsats från 2006 lyft fram en utredning som visade att motståndet var starkare i städerna än på landsbygden, och framför allt i de skolstadier som vi idag skulle kalla mellanstadiet (men även bland hälften av småskolelärarna). Yngre lärare verkar ha varit mer positiva till aga än äldre, eller åtminstone mindre tveksamma till att uttrycka sin åsikt. Detta stoppade förslaget. Att skolagan ändå förbjöds hade mer att göra med reformering av strafflagen och ett försök att harmoniera bestämmelserna om misshandel (inför den nya Brottsbalken 1962) än egentlig omsorg om arbetarbarnens hälsa och välbefinnande (även en reformerad föräldrabalk och ny socialtjänstlag i samma veva spelade in).
Som bland annat Jonas Qvarsebo framhållit hade ändå diskussionen, och interventioner från läkare, psykologer och akademiska pedagoger, förberett avskaffandet så att när förbudet väl kom möttes det inte av några större protester. Snarare fortsatte processen som till slut ledde fram till att aga även i hemmen helt förbjöds 1979.
Det är väl känt att agan ändå fortsatt i hemmen, om än inte alls på samma sätt som tidigare. Däremot vet vi betydligt mindre om agans fortbestånd och dess gråzoner i skolans värld.
Den svenska agan diskuteras helst i ljuset av det faktum att den svenska lagstiftningen internationellt sett var ganska tidig. Men när det begav sig tror jag att en annan horisont kan ha varit viktigare. Diskussionen om skolagan följde direkt på krigsslutet och den diskussion som fanns om hur auktoritär uppfostran kan ha bidragit till att så många blev anhängare till fascismen. Den tyske filosofen Theodor Adorno hör till dem som ställt sig frågan hur uppfostran ska se ut ”efter Auschwitz” – eller om man så vill, efter de totalitära katastroferna.
Det ska sägas att inte ens han hörde till dem som helt avvisade agan. Det exempel han gav var om ett barn rycker vingarna av en fluga. Då borde det kunna ”avbarbariseras” genom en smäll på handen, menade han. Det är förstås en helt förvirrad uppfattning mot bakgrund av den psykologiska forskning som han samtidigt hänvisade till.
Intressantare är kanske att han ville avskaffa uppfostran och istället tala om ”utveckling till myndighet”. Det stämmer i huvudsak överens med det tal om det kompetenta barnet och barnets integritet som ingår i det som ändå fortfarande kallas skolans fostransuppdrag. Här ingår inte bara det barnen får lära sig, utan även hur de ska förhålla sig till skolans auktoriteter.
Enligt psykoanalytisk teori kan skolan ge en ”andra chans” till elever som fått en auktoritär inställning med sig hemifrån. Det förutsätter en miljö präglad av respekt, samarbete och solidaritet, inte bara i teorin.
En sådan miljö är en bättre garanti mot nya Auschwitz än aldrig så många historielektioner.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
