Mannen som blev Ulf Lundells konsttjuv

Våren 2018 har Ulf Lundell en tavla högt hängd vid kaminen i sin ateljé. Han har också en larmanläggning med övervakningskameror kopplade till Securitas. Ändå försvinner en tavla från hans vägg.

”Ett par som står med ryggarna emot betraktaren

en åt högerstigande horisontlinje

Där bakom en jättestor hare

Borta”

Så beskriver artisten motivet på det försvunna konstverket i sin dagbok. Det blir inte sista gången den förmodade konststölden nämns. I både ”Vardagar 2” (2019) och ”Vardagar 3” (2020) beskrivs det inträffade: ”Djävligt obehagligt”.

Kanske har jag åkt till ICA utan att låsa dörren? spekulerar artisten i en av anteckningarna och skriver vidare; ”Är det någon jävel som smyger här?”. I ett senare stycke kallar han en chef på Securitas för ”ett under av pladdrande opålitlighet” som inte utrett larmsystemets brister.

Men är det verkligen en tjuv som står bakom den påstådda konststölden som blev följetong i Ulf Lundells dagböcker? 

”Målar utav bara helvete”

Samma dag som tavlan försvinner från Ulf Lundells vägg är journalisten Tommie Jönsson på väg ner till Österlen. Han ska intervjua den kända artisten för magasinet Sex, och på Simrishamns tågstation blir reportern hämtad i Lundells Aston Martin.

Tommie Jönsson har en djup musikkunskap, lång journalistisk erfarenhet och har dessutom gjort podden ”Lundellbunkern”, där han ihop med journalisterna Maja Åström och Johannes Klenell lyssnat igenom hela Ulf Lundells cd-box ”Hemåt genom Rift valley”, innehållande 68 skivor.

Men trots att han är påläst blir intervjun en utmaning.

– Ulf Lundell är jättesvår att intervjua. Dessutom hade han brutit foten ganska nyligen och suttit i gips, rätt orörlig i hemmet ett tag, minns Tommie Jönsson.

De pratar om Martin Kellermans tecknade hund Rocky, samlingsvolymer som ligger på armlängds avstånd från läsfåtöljen och därmed är vad Lundell plöjt under tiden med sin gipsade fot. En flaska vin kommer fram. De avhandlar också Ulf Lundells första dagboksroman ”Vardagar 1” som kommit året innan.

Ändå är det som om samtalet aldrig riktigt lyfter.

Det är då reportern lyckas övertala den haltande artisten att de ska gå över till ateljén, för att styra in samtalet på bildkonsten. Han vet att Ulf Lundell driver ett galleri i Simrishamn med sin exfru Sofia Lundell, där enbart de egna verken säljs. Reportern är fascinerad.

– Jag har förstått att Ulf Lundell målar utav bara helvete – galleriet måste ju ha någonting att sälja. Herregud, han är ju en enmans-målerifabrik! säger Tommie Jönsson.

”Blev skit”

Ateljén är full av tuber, halvfärdiga målningar och ett piano med färgfläckar på. Och högt uppe på en vägg, i närheten av det lilla husets kamin, hänger tavlan som ska bli föremål för ett mysterium.

Motivet: En stor vit hare. Ett par med ryggarna emot betraktaren, en stigande horisontlinje. Ulf Lundell kallar verket ”Guden i gryningen” och nu vill han plötsligt skänka tavlan till Tommie Jönsson.

Det hela känns märkligt. Ska en reporter verkligen ta emot en gåva på det här sättet?

– Jag försöker vara professionell. Säger jag inte kan ta emot den. Men då säger Ulf Lundell med jävligt hög röst, nästan vrålar: ”Var inte löjlig!” berättar Tommie Jönsson.

Enligt Jönsson hänger tavlan så högt att Ulf Lundell måste peta ner den med en lång yxa. Sedan räcker han över målningen.

– Och jag känner bara, fan, jag kan inte säga nej till en gubbe som har druckit vin och håller i en yxa. Jag är många kilometer från närmsta civilisationsutpost, säger Tommie Jönsson med ett skratt.

På baksidan märks tavlan med datum, klockslag och Ulf Lundells signatur. En stund senare åker Tommie Jönsson hemåt med verket under armen. Stämningen är tryckt efter den dåliga intervjun.

Efteråt får han ett sms från Ulf Lundell som ger underbetyg till samtalet:

”det blev inte bra helt enkelt, det blev skit”.

Och det är någonstans här som tavlan förvandlas från gåva till misstänkt stöldgods.

”Det var det djävligaste”

Intervjun i magasinet Sex publiceras och efter en tid väljer Tommie Jönsson att hänga upp ”Guden i gryningen” på väggen i sitt hem i Farsta strax utanför Stockholm. Detta trots att han tycker att tavlan ”inte riktigt ser färdig ut”.

Sedan händer något märkligt. 2019, ett helt år efter att Tommie Jönsson intervjuat Ulf Lundell på Österlen ges dagboksromanen ”Vardagar 2” ut. Här nämns en stulen tavla som ser exakt ut som den som Tommie Jönsson har på väggen. I maj 2020 kommer ”Vardagar 3”. Även där nämns tavlan. Det känns inte bra.

Tommie Jönsson bestämmer sig för att skriva ett brev till Ulf Lundell för att reda ut saken. Där berättar han hur tavlan överlämnades under intervjun på Österlen, och meddelar samtidigt att Ulf Lundell gärna får tillbaka ”Guden i gryningen” om han vill.

Snart kommer ett sms:

”Tommie! Tack för brev. Det var det djävligaste! Men skönt så skönt att gåtan fått sin lösning, skönt att veta att konsttjuvar nog iallafall inte stryker kring jär (sic). Du ska givetvis behålla tablan! (sic). Ulf”

Idag hänger ”Guden i gryningen” fortfarande på väggen hemma hos Tommie Jönsson. Journalisten har hört att vissa konstkännare kritiserat verkshöjden i Ulf Lundells tavlor, men det bryr han sig inte om.

Själv tycker han att artisten demokratiserar konsten genom att kombinera hög produktivitet och låga prislappar på målningarna. Ett original kostar från runt 3 000 kronor.

– Jag gillar att han sliter så hårt för att måla så många billiga tavlor, säger Tommie Jönsson.

Idag uppskattar han tavlan. Journalisten tycker också att man på många sätt kan använda multikonstnären Ulf Lundell som en slags barometer på hur landet Sverige mår.

– Han mixar gubbgnäll, en direkt fågelskådar- och väderskådar-lyrik med korta ögonblick av comedy gold. För mig är Ulf Lundell ett nationalväsen, säger han.

Dagens ETC har sökt Ulf Lundell.