Sagan började när hon hemma i Malmö spelade in några skisser till låtar på en demo, som hon skickade till en kompis på en studio, mest för att höra om hon skulle ha råd att spela in dem ordentligt. Kompisen skickade låtskisserna vidare till skivbolaget Adrian, som bestämde sig för att ge ut låtarna precis som de var. EP:n ”Skisser” släpptes och resten är historia.

I dag har Alice Boman över 50 miljoner strömningar på Spotify. Hennes musik har varit med i stora amerikanska tv-serier som ”Transparent”, ”Parenthood” och ”Suits”. Hon hajpas av Billboard, The Guardian och New York Times, och har gjort hundratals spelningar från Los Angeles till London.

– Det var ju verkligen ett bananskal. Det gick så himla fort, säger Alice Boman när Dagens ETC möter henne på ett café vid Skanstull i Stockholm, där hon bor numera.

Känns det konstigt att ditt debutalbum släpps först nu, efter sju år som etablerad artist?

– Ja, det ser lite konstigt ut att det är mitt debutalbum, det känns inte som att det är en debut. Jag har jobbat på det i typ fyra år, så det känns lite speciellt. Och skivan har varit klar i ett halvår, så det ska bli väldigt skönt att få lägga den bakom sig.

Du lever på din musik nu och hyllas överallt i världen. Hur har framgången påverkat dig?

– Jag tror faktiskt inte att det påverkar mig så mycket som artist. Min musik utgår ju ifrån mig och mina känslor, vad man går igenom, i alla fall i själva skrivarprocessen. Men kanske mer när man går in i studion och ska spela in, då blir man mer medveten om att det finns människor som kommer lyssna på det. Där känner man väl nån liten press. Man vill ju leverera.

Dagens musikkonsumtion är ju extremt låtbaserad, betyder ett album lika mycket idag som historiskt?

– Nej, men jag ville ändå verkligen få till ett album. Det känns fint att få det att hänga ihop, att skapa en liten värld som få vara lite längre än bara fyra minuter.

Du har samarbetat med Patrik Berger, en etablerad producent som har jobbat med bland andra Robyn, Lana Del Rey och Icona Pop, och det märks tydligt att det är en mer genomarbetad produktion. Har det varit annorlunda att jobba så?

– Det har varit jättekul, en väldigt kul process där vi testade en massa olika grejer och var väldigt lika i vad man går igång på. Vilket jag kanske inte trodde först när vi skulle jobba ihop. Men han ville inte förändra mitt sound, utan utveckla det och se vad han kunde tillföra.

Var du rädd för att förlora något av känslan som fanns i dina tidiga inspelningar från vardagsrummet?

– Jag var väldigt orolig för att det ska försvinna för mycket. Jag fattar ju att det blir helt annorlunda med en producent och så, men man vill ju ändå ha kvar den nerven i det. Det är en svår balans. Jag har ju också velat utveckla det, att det ska låta mer genomarbetat och putsat.

Varför tror du att vemodiga sånger om längtan och olycklig kärlek går hem så bra i tv-serier, och älskas av så många människor generellt?

– Jag tänker att det är för att man känner igen sig i det. För att det är en tröst. Så har musik funkat för mig mycket. När man mår dåligt så är det ju väldigt lätt att känna att man är ensammast i världen och att det inte kan bli bättre. Och det är ju så himla fint om man kan ge det till någon. Att inte känna sig ensam.

Albumet är döpt till ”Dream on”. Vad drömmer du själv om?

– Det känns så dumt att inte ha så stora drömmar. Jag vill bara kunna fortsätta göra det här. Att det fortsätter rulla. Det hade varit kul att skriva något direkt för film, men annars är det väl att börja skriva igen. Och att bara få vara kvar i den här känslan som jag är nu. Det är häftigt att plötsligt få ha en annan person i ens liv som man drömmer med, att ha gemensamma drömmar.

Ja, du är lyckligt kär nu, grattis till det!

– Tack!

Men du har sagt att du inte kommer skriva några glada sånger om lycklig kärlek.

– Nej, jag tror inte det är min grej. Det blir lite överdrivet.

Kommer du behöva fejka dina texter nu?

– Alltså gud nej, det tror jag inte att jag kan. Men man får väl hitta andra vinklar på det. Även om man inte mår dåligt nu så har man gått igenom mycket som man kan gå tillbaka till. Sen finns det grejer i det här med att vara så himla kär som också är ganska läskigt, där kan man hitta nya saker att skriva om.

Vad känns läskigt?

– Att förlora det. Man har ännu mer att förlora nu.