Äntligen begravs de samiska kranierna

– För mig är det en kränkning, för att inte säga ett brott, att ta upp begravda människor för forskning.

Det säger Anna-Greta Rensfeldt, 74, en av fem medlemmar i den grupp kopplad till Lule-Boden sameförening som i ett och ett halvt år arbetat för att återbörda, eller repatriera, kvarlevorna efter två samiska män som i drygt hundrafemtio år varit en del av Lunds universitets anatomiska samlingar. 

Arbetet har burit frukt. På lördag ska kvarlevorna, vilka utgörs av två skallar som plundrats ur två gravar i Luleåtrakten, jordfästas en andra gång – nu på Nederluleå kyrkogård. 

– När vi startade det här arbetet var det väldigt trevande. Vår grupp visste inte hur vi skulle finansiera det här projektet, vi visste inte heller hur kyrkan, universitetet eller regeringen skulle ställa sig till det här. Så vi vågade inte tro att vi skulle lyckas, säger Anna-Greta Rensfeldt.  

Rasbiologisk forskning

FN:s ratificerade 2007 en deklaration där det slås fast att urfolksgrupper har rätt till repatriering av ceremoniella föremål och mänskliga kvarlevor som tagits ifrån dem. Och för sametinget har arbetet med att få hem mänskliga kvarlevor, som under de förra seklerna utnyttjats för forskning – inte minst rasbiologisk – varit högt prioriterad, och tillmäts ett betydande symbolvärde. 

Ett led i detta är att sametinget begärt att samiska kvarlevor som befinner sig i svenska statliga samlingar ska identifieras. Men det har man inte lyckats med när det kommer till de två skallarna som nu ska återbördas till Luleå. 

Jenny Bergman är antikvarie på Historiska museet, där skallarna befinner sig, och har varit ansvarig för att ta fram all tillgänglig information om kvarlevorna sedan Lule-Boden sameförenings begäran inkom förra våren. 

– Mänskliga kvarlevor har förvisso alltid har ett forskningsvärde, det kan säga oss något om tiden och platsen, men i det här fallet vägde andra faktorer tyngre. Så det enda vi kunde göra var att rekommendera ett återlämnande.  

Fortfarande jord på dem

De senaste åren har Historiska museet vid en handfull tillfällen repatrierat mänskliga kvarlevor som på olika sätt hamnat i deras samlingar. En samisk kvarleva till Arjeplog, kvarlevor av aboriginer till Australien, kvarlevorna från en polsk-judisk man som 1879 hängde sig i sin cell efter att ha gripits misstänkt för stöld. Kvarlevorna från de två männen från Luleåtrakten, säger Jenny Bergman, kom till Lund i november 1875. 

– Det vi kommit fram till är att de ingick i Sven Nilssons fornsamling. Han var professor i naturalhistoria och vi misstänker att han fått dem av sin son, som var lektor i Luleå vid samma tidpunkt. Vi har hittat en notis i hans efterlämnade arkiv där man kan läsa att sonen skrivit ett brev till honom om samiska kranier. Det är fortfarande jord på dem, så det är uppenbart att det är ett jordfynd, att det är något man grävt upp ur marken. 

Vad har de använts till?

– Svårt att säga, Sven Nilsson tyckte att samiska kranier var väldigt spännande. Men han var ganska gammal när han fick dem så han har nog inte använt dem i forskningen. De har tillhört den anatomiska institutionen, de kan ha varit en del av undervisningen för läkarstudenter. Eller så att de bara legat på en hylla och varit kuriosa. 

En bild på ett av kranierna, säger Jenny Bergman, återfinns i boken ”Människorna och moderna rasproblem” av Gaston Backman, utgiven 1935. 

– Bildtexten till det här är ”kranium av gammal man tillhörande den latida rasen”. Sen finns det inget annat som tyder på att kvarlevorna använts inom forskningen. Så de har nog mest bara varit här.

”Stor-Stina” begravdes i fjol

Regeringen godkände repatrieringen efter en knapp månads betänketid. Anna-Greta Rensfeldt från Lule-Boden sameförening har varit med om liknande återbördandeceremonier, som den som ska äga rum i Gammelstad på lördag.

Hon är släkt med Stor-Stina, en samisk kvinna som led av en ovanlig sjukdom vilken gjorde att hon aldrig slutade växa på höjden. När hon dog 1854 hade hon försörjt sig och sina fattiga föräldrar genom att visa upp sig själv för betalande publik. Inte ett år hade gått innan hennes grav skändades och hennes kvarlevor fördes till Stockholm som studieobjekt, varpå hon slutligen hamnade i en låda på vinden på Karolinska institutet. I maj förra året återfördes hennes kvarlevor till Máláge i Sápmi där hon begravdes. 

– Det känns spännande med ceremonin, jag ser fram emot det. Det är som målgång, den stora finalen, säger Anna-Greta Rensfeldt.

Hur kommer ceremonin att se ut?

– Vi valde Gammelstad eftersom det är en av de äldsta kyrkogårdarna, och vi vet att där är fint och inte så trångt. Det kommer att hållas tal, jojkar, någon dikt, sedan har vi minnesstund efteråt. Även svenska kyrkan och uppresande från Lunds universitet kommer att hålla tal. Kvarlevorna ska begravas i näveraskar, jag ska bära en av dem. Alltså lådor som är klädda i näver. 

Känns det nervöst?

– Nej, inte alls. Jag gillar utmaningar och har stött på väldigt många i mitt liv. 

Hon tillägger att hon fått höra att Sven Nilsson förstörde all korrespondens som berör de samiska kvarlevorna ett år efter att de kom i hans besittning. 

– Av det skälet vet vi inte vem som grävde upp dem. Och eftersom forskaren brände breven kan man anta att det här redan då var en känslig fråga. Att de här människorna visste vad de gjorde, säger Anna-Greta Rensfeldt.