Initierat.

2017-10-25 12:30
Med tiden blir det lättare att berätta om övergrepp, men desto svårare är det att prata om det som händer just nu – därför måste tystnadskulturen brytas, menar Sara Berg och Rebecka Bohlin.  Bild: José Figueroa
Med tiden blir det lättare att berätta om övergrepp, men desto svårare är det att prata om det som händer just nu – därför måste tystnadskulturen brytas, menar Sara Berg och Rebecka Bohlin.

9 strategier – Så stoppar vi sexuella kränkningar

Lavinen #metoo fortsätter dundra fram. Och vi behöver ännu fler berättelser, skriver Rebecka Bohlin och Sara Berg som listar nio konkreta tips för att stoppa sexualiserade kränkningar.

Det är ingen slump att många av de berättelser om övergrepp som kommer fram i sociala medier under #metoo just nu har ägt rum en tid tillbaka. Först med en viss distans till händelsen orkar de flesta kvinnor berätta, särskilt i de fall en namngiven person pekas ut. Betydligt färre är vittnesmålen av typen: Den chef/partner/kollega/vän jag har just nu är ett asshole därför att … För det är här det blir svårt.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Den allra vanligaste reaktionen i den stund då du utsätts för sexuella trakasserier och andra kränkningar är nämligen – tystnad. Det vet vi från tidigare enkätundersökningar. Förhoppningsvis har #metoo sått ett viktigt frö för att bryta detta nu när en vital öppenhet ersatt tystnadskulturen. Men det krävs mer än att vi bara fortsätter berätta. Vi måste också rusta oss för förändring.

Då vi hållit många föreläsningar och workshops om härskartekniker – och inom ramen för det även sexuella trakasserier – tycker vi oss se vissa mönster som förklarar tystnaden, åtminstone i de många fall då kränkningarna rör sig i gråzonen mellan skämt och övergrepp (i de fall då det rör sig om regelrätta sexuella övergrepp kan skräcken få den som utsätts att ”frysa till” på ett sätt gör det ännu svårare att agera, vilket vi inte diskuterar vidare i den här texten).

Men även vardagskränkningarna möts ofta av tystnad. Varför?

En första förklaring är att kränkningen får dig att krympa. Det kan gå till så att förövaren manipulerar dig till tystnad, och trots att du innerst inne vet att detta är fel så säger du ingenting. Du känner dig inmålad i ett hörn som du skäms över att du hamnat i, och du tar på dig skuld som inte är din, skuld som ska läggas där den hör hemma: hos den som kränker.

En andra förklaring kan vara att förvåningen över vad som just hände leder till en overklighetskänsla. Händer detta verkligen? Det här är så grovt, från någon som i vanliga fall är en uppskattad person –  alltså måste det väl ha varit jag som missförstått situationen?

Kränkningarna har blivit ”normala”

En tredje förklaring kan vara att de sexuella trakasserierna utövas inom ramen för en informell kultur som gör att de uppfattas som helt ”normala”. I grupper eller organisationer där trakasserier eller sexuella trakasserier förekommer utan att uppmärksammas för vad de är sker en tillvänjning – beteendet normaliseras. Och det kan finnas en rädsla för att försöka förändra som är kopplad till risken att det snarare bara blir värre – eftersom många tydligt accepterar situationen.

En fjärde förklaring är att det kan vara svårt att säga ifrån. Och att vi bär på en föreställning om att det är viktigt att säga ifrån på ”rätt” sätt: Att det gäller att hitta de rätta orden, det rätta tillfället, den rätta tonen … Vi kanske inte är tillräckligt tränade i gränssättning för att det ska upplevas som bekvämt att säga ifrån.

En femte förklaring kan vara avsaknaden av förebilder. Om vi ofta ser människor i vår vardag som säger ifrån har vi draghjälp av varandra, inte minst för att vi kan härma det vi gillar, ”sno” allt ifrån formuleringar till kroppsspråk och tillvägagångssätt.

Här behöver vi alltså en ny lavin av berättelser.

Nio strategier

Mäns maktmissbruk som tar sig uttryck i sexuella kränkningar måste naturligtvis bekämpas på många plan: i opinionen, inom rättssystemet, i skolorna och på jobbet. Men parallellt med den kampen behöver vi också rusta oss för att stoppa kränkningarna när de sker. Så låt oss lista nio strategier mot sexualiserade vardagskränkningar:

1. Du bestämmer vad som är en kränkning. Du har alltid tolkningsföreträde till din egen upplevelse av en situation. Skruva därför upp volymen på din egen känsla och lyssna till den.

2. Införliva inte skammen. En känsla av skuld och skam kan vara en konsekvens av att utsättas för kränkningar. Intellektualisera därför situationen. Försök att distansera dig från känslan av skuld och skam och se till de faktiska förhållandena i situationen. Döm inte dig själv efter förövarens måttstock.

3. Säg något – svara enkelt. Du vet att tystnad är en vanlig reaktion när verbala kränkningar utövas. Alltså är det viktigaste att du bryter tystnaden i stunden. Vad du säger spelar mindre roll. Du behöver inte hitta en fyndig replik. ”Stopp!” eller ”Så där säger du inte till mig/gör du inte med mig!” räcker långt.

4. Konfrontera i efterhand. Om du först när du kommit ur situationen konstaterar att du utsatts för en kränkning, och att du inte sa ifrån, betyder det inte att du inte kan agera. Återkom till den som kränkt dig och uttala att beteendet inte är okej. Det går lika bra en vecka senare.

5. Var beredd på motstånd. När du väl säger ifrån riskerar du att bli skuldbelagd: Någon kanske säger att du saknar humor. Eller att du överdriver och svartmålar någon som inte förtjänar detta. Människor kan skuldbelägga dig genom att flytta fokus från förövaren till dig –  för att slippa ta ansvar. Uppmärksamma att det sker och håll fast vid din linje.

6. Öva på att säga ifrån. Om du tycker att det är svårt att säga ifrån, träna på mindre gränssättningar i vardagen. Du kan också ta hjälp av kollegor eller vänner för att träna inför en svår situation för att hitta flera tänkbara strategier.

Prata igenom: Hur tror ni att den som konfronteras kommer att reagera? Vilka frågor är viktiga att lyfta för att inte mista kontrollen och bli bortdribblad? Kanske kan ni till och med träna på situationen som ett rollspel och pröva olika strategier, repliker och handlingsmöjligheter.

7. Välj approach efter situation. Här finns inget rätt och fel. Ta snacket själv, ta det med någon du litar på, prata med facket, skriv ett mejl, kontakta personalansvarig. Och kom ihåg att chefen har ett formellt ett ansvar för att åtgärda situationen.

8. Ensam är inte stark. Den som utsätts behöver alltid stöd. Se till att hitta det. Finns det inte på arbetsplatsen, på HR-avdelningen eller i facket så inventera din vänkrets (eller kontakta en kurator).

9. Grip in när andra utsätts. Vägra delta i jargong där kränkande uttryck normaliseras, till exempel sexism, rasism, homofobi eller transfobi. Säg ifrån.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter