Känns det svindlande?

– Ja, absolut. Det känns inte som 40 år. Det är en ganska surrealistisk filmisk upplevelse, alla dessa möten. Det känns lite overkligt, säger Mats Nileskär på sin karaktäristiska, fluffiga skånska.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Du sa tidigt att ett mål var att hålla på längre än legendariska radioprogrammet ”Smoke Rings”. Det sändes i drygt 39 år, så nu är du förbi.

– Jag lyckades äntligen! Rest in peace, ”Smoke Rings”! Men ja, min vision var ju att detta skulle bli något bestående och långvarigt. Jag blev ganska provocerad av att de bara ville testa tio program. Just watch and see!

Från Al Green till Beyoncé

Med över sex tusen intervjuer i lådorna är det närmast omöjligt att välja ut enstaka guldkorn. Aretha Franklin, Sly Stone, Whitney Houston, Al Green, Young Thug, Aaliyah, Kanye West, Curtis Mayfield, Tupac, Chaka Khan, Luther Vandross. Det går att fortsätta rabbla giganter ur den afroamerikanska musikhistorien i en oändlighet.

Just den här dagen väljer han att lyfta fram när han satt med rapparen Nas under natten då Obama vann presidentvalet 2008.

– Jag kände ödmjukhet och allvar när jag satt där med Nas, som symboliserar allt om vad det innebär att växa upp som ung i innerstads-Amerika. Jag får hans reaktion när Obama vinner. Tårarna, upprymdheten. Han är lycklig, men det är ändå en kluven känsla. ”Why did it take so long?”, säger han. Det är ett löfte som aldrig kan infrias om ett USA där alla lever sida vid sida.

Du har sagt att det handlar lika mycket om möten som om musik. Ser du dig som en samhällsjournalist?

– Absolut. I alla fall kamouflerad samhällsjournalistik. Jag försöker ju skapa en form av drömspel, föra in lyssnaren i olika zoner via ljud och möten som förstärker ett andligt skimmer som jag tycker är värdigt musiken och kulturen.

Vad kommer härnäst?

Mats Nileskär fyller snart 59 år, men nyfikenheten är otvetydigt lika stor som någonsin förr. Han börjar berätta initierat om det senaste programmet som handlar om den nya vågen av rap från södra Florida.

– Det är ju därför man gör det här. Man är hela tiden intresserad av vad som kommer härnäst. Samtidigt är jag så klart nördigt intresserad av historien, men det ena utesluter inte det andra. Utan det brinnande intresset av att hela tiden gå vidare hade det känts meningslöst med historiska tillbakablickar. Båda delarna behövs.

Kan du aldrig tröttna?

– Självklart, som i alla arbeten, kan det ibland kännas lite segare, men aldrig akut. Det är alltid mötena som det handlar om. Mötena är inspirationskällan, det är ju livet. Är man ute och har förmånen att tränga in i huvudet på dem som skapar den nya konsten, då tror jag att det är något allvarligt fel med en om man inte behåller gnistan och nyfikenheten. Mötena är nog viktigare än musiken. De är hela essensen i programserien. Det är det som varit bränslet och drivkraften under alla de här 40 åren.

Vilka står kvar på önskelistan?

– Det kommer hela tiden nya stora innovatörer, nya galna 16-åringar. Men annars på ”the checklist” står: Dr Dre, Gladys Knight, Frank Ocean, Roberta Flack. Det finns alldeles för mycket idéer och alldeles för lite tid, tyvärr.

Du har gjort det här i 40 år och det finns ändå alldeles för lite tid?

– Ja.