ETC på plats.

2020-06-22 19:20
  • Det lokala cirkuskompaniet La Compagnie des Contraires som uppträder för folk i karantän i Chanteloup-les-Vignes.  Bild: Emma Sofia Dedorson
    Det lokala cirkuskompaniet La Compagnie des Contraires som uppträder för folk i karantän i Chanteloup-les-Vignes. 
Puffetikett
Dagens ETC

25 år efter klassiska ”Medan vi faller”: Förorten plågas fortfarande av rasistiskt polisvåld

Det är 25 år sedan Mathieu Kassovitz ”Medan vi faller” hade premiär. Den speglade sin samtid men är fortsatt brinnande aktuell. En rasifierad man dödas av polis, händelsen leder till protester och upplopp. Filmen riktade ljuset mot både systemisk rasism och polisiärt övervåld. 25 år senare berättas samma historia gång på gång. I nyheterna, romanerna och filmerna.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

– Så här långt allt väl, säger ungdomsledaren Mamadou Fadel som när han var tonåring medverkade som statist i ”Medan vi faller”.

Han skrattar när han drar det berömda citatet. ”Jusqu’ici tout va bien” på franska – ”So far so good” på engelska. Filmen börjar med att den svarta rollkaraktären Hubert berättar historien som först berättades av Steve McQueen i westernfilmen ”Sju vågade livet”, 1960. Det kan översättas ungefär:

– Det är historien om en man som faller från en 50-våningars byggnad. Snubben upprepar medan han faller: Så här långt allt väl … så här långt allt väl …

Men det viktiga är inte fallet utan landningen.

Mamadou Fadel står vid de stora, bågformade hyreshusen i kvarteret La Noé i Parisförorten Chanteloup-les-Vignes. Lägenheterna här är sociala bostäder med lagstadgat låga hyror. Många boende arbetar med samhällsbärande yrken som transport, vård och städning samtidigt som arbetslösheten ökar till följd av coronakrisen.

– Inga som bor här är vita som de där gubbarna, säger Mamadou Fadel.

Han pekar mot de enorma muralmålningar av poeterna Paul Valéry, Arthur Rimbaud och Charles Baudelaire som pryder byggnadernas kortsidor.

– Alla här är svarta eller araber.

Han rycker på axlarna som för att avdramatisera det han säger.

– Det finns ingen statistik på det men se efter själv.

Rasprofilering

I Frankrike förs ingen statistik över etniciteter men enligt honom har de flesta i Chanteloup-les-Vignes sitt ursprung i franska och belgiska exkolonier: Maghrebländer i Nordafrika som Algeriet, Marocko och Tunisien samt subsahariska Afrika.

”Synbara minoriteter” kallas de av diskrimineringsombudsmannen (Défenseur des droits) och Amnesty International. Detta för att undvika rasbegrepp men ändå kunna kritisera den väldokumenterade rasprofilering och diskriminering av rasifierade inom polisväsendet i Frankrike.

Själv har Mamadou Fadel sitt ursprung i Senegal.

– Jag är en svart man och det finns anledning att poängtera det. Jag är svart precis som Adama Traoré eller Makomé M’Bowolé var svarta och det påverkar mitt liv, säger han.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

”Jag kan inte andas”

Adama Traoré var den 24-årige man som dog efter att polisen arresterade honom 2016. Poliserna använde samma teknik som den polisen som nyligen dödade George Floyd i Minneapolis; de tryckte ned honom i marken med sin kroppsvikt.

”Jag kan inte andas”, ska Traoré ha sagt – precis som Floyd. Risken för kvävning med den tekniken är välkänd, vilket bland annat klargörs i franska polishögskolans utbildningsmaterial.

Makomé M’Bowolé kom till Parisregionen som liten från Zaire, nuvarande ­Kongo-Kinshasa. Han var bara 17 år 1993 när han och en kompis greps av polis – misstänkta för att ha stulit cigaretter. Han fördes till arresten där (den vita) polisen Pascal Compain ”råkade” döda honom med ett skott i huvudet. Det rapporterades som en olyckshändelse och det och flera liknande fall ledde till protester och upplopp i Paris förorter. Det hela blev politiskt sprängstoff och omskrivet i hela världen. Compain dömdes senare till åtta års fängelse för dråp, vilket ledde till mer oroligheter.

Tillbaka till ruta noll

Fallet M’Bowolé inspirerade den då 26-åriga filmskaparen Mathieu Kassovitz att skriva manuset till filmen ”Medan vi faller”, eller ”La Haine” som är dess franska titel: Hatet. I filmen befinner sig Chanteloup-les-Vignes i ett slags belägringstillstånd. Upplopp och strider med polis pågår på grund av att en tonårskille från orten har misshandlats av polis och under filmens gång riskerar att dö.

Under 24 timmar får vi följa de tre vännerna Hubert, Saïd och Vinz som var och en representerar en rasifierad grupp: en svart, en arab och en vit jude. Filmen är cirkulärt berättad, slutar där den började och samma historia berättas om och om igen.

– Det är lite så det känns nu också, som att vi hela tiden kommer tillbaka till samma plats. Saker och ting kan börja ordna upp sig men så händer något som tar oss till ruta noll. Nu senast coronaviruset, säger Pierre Chardo.

Han var borgmästare i Chanteloup-les-Vignes åren 1983 till 2009 och det var han som gav filmteamet tillstånd att filma där.

– Det ångrar jag ibland. Jag trodde att det skulle vara positivt för staden, filmteamet installerade sig här och invånarna deltog i inspelningen, som statister och med produktionen. Det var positivt under själva inspelningen men efterspelet stigmatiserade invånarna.  Folk bytte bostadsort på sina CV:n för att få jobb, säger Pierre Chardo.

Chanteloup-les-Vignes började i pressen kallas ”Yvelines Chicago”( Yvelines är departementet där förstaden ligger) på grund av gängrelaterat vård.

– Jag tror faktiskt mytbildningen runt filmen har gjort livet för de boende här svårare, säger Pierre Chardo.

Femårig flicka i koma

Frankrike är fortfarande i karantän med anledning av det nya coronaviruset när vi träffas. Den nu pensionerade Pierre Chardo står på en innergård och spelar munspel med det lokala cirkuskompaniet La Compagnie des Contraires som uppträder för folk i karantän som tittar ut genom fönstren. Folk tilltalar honom med förnamn. ”Läget, Pierre?”

Kvällarna och nätterna innan har det varit oroligheter i området. Under karantänen kontrollerades och bötfälldes människor i ­socialt utsatta förorter som den här till mycket högre grad än i finare kvarter. Det rapporterades om ”våldsamma sammandrabbningar” och enligt polis var det ungdomarna i Chanteloup-les-Vignes som stått för det våldsamma.

Bland de skadade finns en femårig flicka. Enligt hennes mamma träffades hon i huvudet av en av polisens projektiler. Läkarna bekräftar att hon skadats av kraftigt våld mot huvudet som kan ha orsakats av polisvapen. Vittnen kan bekräfta att det skedde utomhus under oroligheterna, på väg hem från matbutiken.

”Gjorde oss till människor”

Nadime Loubna som sitter i sitt fönster för att titta på cirkusföreställningen säger att den skadade flickan brukar leka med hans dotter.

– Tror du de här barnen utgör ett hot för polisen? Det är vi som bor här som drabbas av våldet och polisen kommer bara hit och … ja, mejar. Vår känsla är att för dem är vi alla kriminella, till och med våra barn. Jag kan inte säga till mitt barn att polisen är där för att skydda henne, säger Nadime Loubna.

Han har bott i Chanteloup-les-Vignes i mer än 30 år och tycker till skillnad från Pierre Chardo att filmen varit bra för orten.

– Vi fick en röst. Det var första gången våra liv skildrades på film och det blev ett slags uppvaknande för hela samhället, säger Nadime Loubna.

Han menar att ”Medan vi faller” möjliggjorde för fler filmer som gjorts efteråt.

– Det går runt liksom. Ja, som Pierre säger. Tyvärr är det exakt vad kommer att hända nu när folk blir utan jobb efter coronan. Precis när folk är som mest ­frustrerade kommer polisen ut hit och skjuter flashballs på våra barn. Men det är bra med filmer om situationen här, det gör oss till människor liksom, säger Nadime Loubna. 

Medan vi faller (1995)

Originaltitel: ”La Haine”, Hatet.

Manus och regi: Mathieu Kassovitz (född 1967), aktuell som skådespelare i tv-serien ”Falsk identitet” som visas på SVT Play.

Huvudskådespelare: Vincent Cassel, Hubert Koundé, Saïd Taghmaoui.

Priser: Bästa regi i Cannes 1995, César för bästa film samma år.

Filmen slog ned som en bomb i det franska samhället. När filmteamet gick upp för trappan under Cannesfestivalen vände tjänstgörande polis dem ryggen i protest mot den ”polisfientliga” filmen. Dåvarande premiärministern Alain Juppé ordnade en visning av filmen för sin kabinett.

Filmen i sig anklagas ibland för rasism. Den vita skådespelaren Vincent Cassel fick störst utrymme och Mathieu Kassovitz anklagas för appropriering av urbana utrymmen han själv inte tillhör. Kassovitz bjuds alltid in till debatter när polisvåld diskuteras, nu senast i samband med polis­våldet i Minneapolis.

Nya filmtips i samma anda

Les Misérables (2019)

Oscarsnominering, bästa utländska film, César Bästa film, juryns pris i Cannes.

Till skillnad från Mathieu Kassovitz har regissören Ladj Ly själv växt upp i orten han skildrar. Han säger själv att det var filmen ”Medan vi faller” som fick honom att vilja göra film.

Banlieusards (Förortsbröder, 2019)

Filmen handlar om de tre ­bröderna Traoré (samma efternamn som Adama Traoré, dödad av polis 2016) och Mathieu ­Kassovitz har en roll i filmen.

Den togs bort från biograferna men plockades upp av ­Netflix, vilket sågs som en revansch.